Läsartankar om äldrevården

Många mejl blev det efter att jag för två veckor sedan skrev om vanvården på boendet Bäckagård i Halmstad. En del av dem nämns i dagens text, men det kom in många fler intressanta reflektioner. Oerhört många kände igen sig i den aning jag luftade. Någon var arg över den, fann den generaliserande, men de allra flesta reagerade nästan med tacksamhet. Det förvånade mig faktiskt, jag hade väntat mig mycket mer ilska. I alla händelser var mångas tankar värda att publiceras. Här följer ett urval.

Många av brevskrivarna har själva arbetat inom äldreomsorgen, flera just som vikarier, precis som anmälarna i Halmstad och ger inblickar som dessvärre inte är särskilt upplyftande. Som till exempel denna:

”Din artikel träffar verkligen rätt. Under min praktik inom bl a hemtjänst och äldreboende då jag läste till undersköterska fick jag en inblick i hur vissa personalgrupper fungerar så jag vet att det du skriver är sant. Det tycks mig som om det ofta är det de luttrade och hårdhudade som jobbar inom vården, och kanske är det ett sätt att uthärda, som du skriver, ”sina jobb och sina löner”. De som ägnade de gamla extra uppmärksamhet – eller naturlig omvårdnad – blev inte sedda med blida ögon på mina praktikplatser, utan frystes ut av de andra i personalgruppen, som fungerade just som på högstadiet med de tuffa tjejerna i rökrutan. Det är min sorgliga och skrämmande erfarenhet av vårdyrket.”

En del irriterar sig på fackets ”mjukryggade” reaktion:

”Den fackrepresentant som uttalade sig i SRP1 gjorde sitt bästa för att skylla händelserna på bristfällig arbetsledning. Det är klart att arbetsledningen har brustit men de enskilda arbetstagarna har onekligen den största skulden och det största ansvaret för det inträffade. Men fackrepresentanten kunde inte förmå sig till att öppet och förbehållslöst kritisera sina medlemmar.”

Andra har egna erfarenheter av då facket agerat starkt:

”Vid ett tillfälle blev jag mycket upprörd vid mitt dagliga besök på en vårdinrättning för barn och ungdom. Den totala brist på empati och intresse att hjälpa i stället för att stjälpa gjorde att jag inte kunde hålla tyst. Jag uppmanade vederbörande

1) att sluta på avdelningen och ge upp vårdyrket, som han var klart oduglig för

2) söka jobb i hamnen och t ex bära säckar.

Han mottog inte mina rekommendationer stillatigande utan anmälde mig till facket. Fackets representant ringde mig och frågade om jag sagt ovanstående, vilket jag bekräftade samt anledningen. ’Bra’ sa killen från facket, ’jag håller med dig. Han passar inte för jobbet.’

Jag blev faktiskt stolt.”

Ett vårdbiträde tycker sig ha sett försämringar pågå i åratal.

”Alla politiker har i flera år sagt att de vill satsa mer pengar på äldreomsorgen. Jag jobbar inom äldreomsorgen. Som vårdbiträde märker jag försämringar. Det blir mindre tid hos pensionärerna och sämre lönevillkor för vart år som går. Även med en rödare regering. (…)

Biståndshandläggare i Stockholms stad har gjort tidsstudier som bl a visar att det tar tre minuter att byta en blöja. Denna tidsstudie ligger till grund för beslut som sedan fattas om enskilda pensionärers rätt till hemtjänst. D v s hur mycket bistånd som ska ges, hur mycket vård pensionären har rätt till. Hur mycket det får kosta, helt enkelt. Detta ligger sedan till grund för mig, för mitt arbete. Hur mycket tid eller pengar jag ska ge till pensionären.

Det tar aldrig tre minuter för mig att byta en blöja. Nej, för blöjan sitter på en människa som kanske är arg. Eller ledsen. Eller som vill berätta något.

Jag trivs skitbra med mitt jobb. Men jag rekommenderar ingen att arbeta heltid med äldreomsorg. Det är tärande att försöka ge bra vård samtidigt som arbetsgivare och biståndshandläggare står med en klocka i handen.”

En läsare funderar kring ansvarutkrävning i organisationerna

”Så länge ansvar och befogenheter ligger på olika ställen i organisationen finns det stor risk att problemen faller mellan stolarna. (…)

Av den som både har ansvar och befogenheter skall man utkräva ansvar och det måste vara kännbart. Men i dagens läge ligger detta samlade ansvar/befogenhet långt upp i organisationerna. Utan fungerande kontroll vet dessa personer vanligen inget om problemen på basplanet. Då får politiker stå och erkänna att något gick fel men eftersom de inte visste går de fria och samma händer med dem som var arbetsledare för de hade inte befogenheter.

Att åtgärda ett problem där en grupp människor beter sig fel är en tuff uppgift. Är man sedan inte uppbackad av överordnade får man föra ett tvåfrontskrig. I sanning en mycket tuff uppgift som kräver ett stort självförtroende.

Detta var några tankar med anledning av din artikel om vanvård. Civilkurage är kanske lösningen men tyvärr väldigt få som vill utöva.”

En annan funderar på barns ansvar för sina föräldrar:

”Jag kan önska en djupare diskussion i samhället om detta:

Jag tror t ex ingen normalt funtad förälder skulle drömma om att lämna bort sin 5-åring på dagiset en hel vecka, för att hämta på fredag EM. Eftersom jag själv extraknäckt en hel del i äldreomsorgen har jag träffat många äldre med hemtjänst eller på äldreboende som får besök av sina barn (boende i samma stad) i bästa fall en gång i veckan, men oftast mkt mera sällan. Varför förväntar sig inte samhället att vi tar någon sorts omsorgsansvar om våra föräldrar när de blivit gamla och skröpliga och inte klarar sig själva längre? De har ju faktiskt fött och fostrat oss, lagt stora delar av sin tillvaro under 15-20 år på oss när vi var barn. Är det då inte rimligt att förvänta sig att vi barn ägnar en del av vår tillvaro i några år under det som kanske blir de sista åren i våra föräldrars liv?”

Driftsformer kommer naturligtvis också på tal:

”Det fins inga perfekta system, men det gäller att hitta ett så väl fungerande system som möjligt som dessutom är bra på att bli ständigt bättre!
Det är skillnad på privat och privat. Det du kallar privat i din artikel är inte privat, det är fortfarande en myndighet som valt att handla upp tjänsten dom tillhandahåller medborgarna. (…) Det viktigaste är dock att medborgarna fortfarande är ”klienter” och inte kunder. En kund är någon som betalar och som kan ställa krav och ta sina pengar och gå någon annanstans om servicen inte är tillräckligt bra. Det är av detta skäl som systemet med skolcheckar är så bra! Makten flyttas till kunden från politikerna – därav vissa (makt)politikers rädsla för detta system.
Jag är sedan 10 år bosatt i Belgien där sjukvårdssystemet är uppbyggt på detta sätt. Staten svarar för att alla är försäkrade och för övergripande tillsyn.”

Gemensamt för i stort sett alla som hör av sig är en oro och uppgivenhet, oavsett om de är anställda i äldrevården eller själva i en ålder då de snart kan komma att bli brukare. Nu är det förstås så att skandalerna är undantag. Mellan skandalerna fungerar omsorgen, ofta alldeles utmärkt.

Men, som jag konstaterar i dagens text, vi lär inte bli nöjda med äldrevården i första taget. Våra krav är höga, ibland rentav orimligt höga.

Själv har jag några år kvar innan jag behöver oroa mig för mina egna anhöriga. Men emellanåt funderar jag på bristen på alternativ. Varför har vi till exempel inte

någon sorts motsvarighet till föräldrakooperativ på äldreområdet? Nog vore det en trygghet att säkra värdegrunden genom att själv skapa ett boende tillsammans med vänner eller kanske goda grannar.

Överhuvudtaget kan man fråga sig varför formerna för äldreomsorg är så mycket färre än alla de varianter som finns inom barnomsorgen där dagisverksamheten trots allt samsas med dagmammor, privata kooperativ och vårdnadsbidrag.

Diskussionerna om förbättringar handlar oftast om behovet av mer valfrihet i utbudet. Att få utöva fritidsintressen, dricka vin, ha katt och vad det nu må vara. Men kanske bör vi fundera bredare också när det gäller formerna för äldreomsorgen?