Konkret kulturdebatt någon?

Man blir matt. När ska den kulturdebatten övergå till praktik och konkretion? Det finns massor av konkreta exempel att ta. Massor av befintliga problem att fundera kring.

Men i LO-tidningen fortsätter LO-tidningens kulturredaktör John Swedenmark vänsterns klappande av kulturbranschens huvuden. Välvilligt prat, men ingen antydan till konkreta insikter i frågorna.

Swedenmark går ut hårt och konstaterar att om inte staten kan leverera ett (helst många) kulturpolitiska mål så blir kulturen bara ”ett slags upphandling, ungefär som sophämtningen” (…) Nyliberalism i själva systemet.”

Varför det offentligas hantering av sopor skulle vara så infernaliskt nyliberalt framgår inte, men jag antar att huvudpoängen är att hota kulturen med sophämtningsstatus.

Att den någonsin skulle få det – än mindre tillåta att så skedde – är förstås inte ett dugg troligt. Men strunt samma. Ämnet för dagen är att skrämmas med spöken, sotare, monster och nyliberal sophämtning.

Under rubriken ”Nya medier” gör Swedenmark emellertid en riktig iakttagelse. Internet och dess påverkan på framtidens kulturliv kommer att bli allt viktigare, men detta lyste med sin frånvaro i Skuggutredningens digra material. Han tror att det uteblivna perspektivet beror på ”den konkurrenssituation som finns inbyggd i systemet”.

Det tror inte jag. Merparten av de inkomna bidragen handlar om scenkonst och än så länge har scenkonsten inte fått någon debatt liknande fildelningsdiskussionerna kring e-böcker, filmer och musik. Förklaringen är enkel. Om någon slängde upp en smygfilmning på Youtube av Stockholmshelgens mest intressanta gästspel med DV8 på Dansens Hus så betvivlar jag starkt att reaktionerna hade blivit annat än positiva.

Nej, perspektivet uteblev för att internet helt enkelt inte har blivit en stor fråga inom scenkonsten ännu – och scenkonsten var det tongivande kulturområdet i Skuggutredningens bidrag.

Swedenmark bedömer vidare själva utredningens hantering av internet som ”skicklig”. Inte heller detta stämmer särskilt väl. Frånsett den kritik som jag tidigare riktat om krocken mellan bred inbjudan och samtidigt tydliga ställningstaganden från initiativtagaren så brast Skuggutredningen i sin internetanvändning också på så sätt att den inte använde nätets fulla kapacitet i fråga om flervägskommunikation. Inläggen på bloggen pingades inte och länkade aldrig ut till andra sajter, vilket gjorde att inläggen som kommenterade olika kulturfrågor inte syntes utanför den egna sajten.

Man lade upp sig på nätet, men man riktade inte känselspröten utåt – vilket är själva förutsättningen för att en debatt ska kunna bli löpande och dynamisk på allvar. Ett mycket banalt exempel är att om jag nu vill referera till enstaka bidrag till Skuggutredningen så kan jag inte länka till dem, utan måste hänvisa till en gigantisk oöverskådlig lista över allihop.

Initiativet som sådant var det och är det inget fel på. Men det hade kunnat genomföras mycket bättre, kanhända om man hade frågat runt lite mer om vilka verktyg som finns för att underlätta en nätnärvaro.

Ytterligare en rubrik i Swedenmarks text är ”Nostalgi”. Här får vi veta att Kulturrådet är bra ”sådant det en gång var”. Och hur var då det?

”En generös, projektstödjande myndighet byggd på många slags kompetens, konstnärlig såväl som administrativ.?Tänk om de fick pengar och befogenhet att säga: Hitta på nåt bra så stödjer vi det med vad ni behöver.”

Detta betyder absolut ingenting. Jag vågar påstå att vi är på dagisnivå. Vadå tänk om? Kulturrådet saknar inte kompetens och stöder mängder av projekt. Ett stort problem är snarare att man sällan får någon feedback från KUR.

Helt enkelt. Får du pengar så ska du så småningom redovisa vad du gjort med dem. När detta är gjort är allting över.

Jag har själv arbetat med flera scenkonstprojekt vars redovisningar varit enormt ambitiösa, ja faktiskt kulturpolitiskt intressant stoff i sig. Sådana skriver man för att man tänker sig att slutsatser kan dras av det som görs. Om vad som borde göras. Om vilka förbättringar som skulle kunna ske i kulturlivet i stort.

Huruvida någon faktiskt läser dem vet man dessvärre aldrig. På samma sätt vet den anslagssökande sällan varför han/hon får avslag när så sker. Då vet man inte vad som var fel, vad som kan förbättras eller om allt bara handlade om godtycke. Läs mer om den saken hos exempelvis den här kulturarbetaren. Eller de här.

Det kanske allra viktigaste när det gäller Kulturrådet – och egentligen inte bara KUR, eftersom de flesta andra kulturstödjande instanser använder ungefär samma struktur – är stödordningen. Den ska Kulturutredningen titta på och det är bra. Flera av de intressanta och mer konkreta bidragen till Skuggutredningen diskuterar också detta.

Kulturstöden från KUR finns i lite olika former. På ytan kan det se ut som om vi har en ganska flexibel och rörlig stödordning. Frånsett rena institutioner finns det ettåriga verksamhetsstöd. Treåriga verksamhetsstöd. Enstaka produktions och projektbidrag. Det verkar alltså som om vi har en stödordning som både lägger grunder, bevarar eller skapar kontinuitet och som släpper fram nytänkande och spontanitet.

Men det verkar bara så. I själva verket är de flesta av de enstaka och korta bidragen ”tingade”. En mycket liten del av de statliga kulturstöden är rörliga och flexibla. Merparten av pengarna är upplåsta på förhand. Även projekt och produktionsbidragen är upplåsta. Mottagarna av projekt- eller produktionsstöd beviljas sina stöd med en så förutsägbar kontinuitet att de i praktiken är institutioner – bara fattigare. De flesta räknar knappt ens med ett nej. Det betyder förstås att nykomlingar och innovatörer är de som får nej.

Detta beror dels på att branschen är liten, vilket obönhörligen påverkar besluten. Ingen vill dra undan mattan för någon. Man behöver inte ens tolka det som ondsint svågerpolitik – det handlar snarare om missriktad välvilja. Det tråkiga är emellertid att förnyelsen blir lidande. När nu Framtidens Kultur försvinner, försvinner också en av de få kulturstödjande instanser som inte haft slantarna schemalagda nästintill exakt efter repertoarplaneringarna.

Fullt ut går det här sannolikt aldrig att lösa. Alla strukturer stelnar och vanans makt är stor. Men man måste ändå tänka i vidare banor. Spåna.

– Spretigare referensgrupper som sitter i kortare perioder skulle kunna vara en väg.

– Ett treårigt verksamhetsstöd skulle kunna kombineras med ett karensår – dvs ett krav om att ytterligare ett verksamhetsår genomförs med stöd från andra håll. I Storbritannien har det visat sig att kulturverksamheter ofta har bäst chans till sponsring och privata donationer om de samtidigt kan visa att de får statligt stöd. Det senare blir kvalitetsstämpeln som gör att företagen hakar på.

– Scenkonstens infrastruktur behöver nydaning. Det får bli en annan bloggpost.

Slutklämmen som levereras i LO-tidningen går inte av för hackor. Från politikerna kräver Swedenmark

”politiska mål som kan omsättas i kultur.?Det finns en idiotisk fulstämpel – skapad av Timbro – som hävdar att det är dåligt med politisk styrning av konsten. Jämställdhetssatsningar och mångkulturår förlöjligas och fnissas åt.?

Mer sånt! Jättemycket mer!?Anslå hundra miljoner för konst av alla de slag om klasshat under en tioårsperiod. Inrätta professurer i gestaltning av servic
eyrken.”

I söndags var jag och lyssnade på ett kulturpolitiskt samtal som avslutade Teaterdagarna i Hallunda. Samtalet var mellan Eva Schwartz och Stina Oscarsson och den senare konstaterade att redan nu består ansökningarna om bidrag av mer blankettsidor kring jämställdhet, handikappfrågor, publikmångfald och mångfald bland anställda än annat. Hon lät inte så begeistrad.

Konsten behöver inte pointers från staten om vad den ska handla om. Konsten vet själv vad som är aktuellt. Konsten tyckte att mångfald som tema var intressant flera år innan mångkulturåret hittades på.

Det var en del konkretion. Mer är på bryggning, stay tuned.