Vanvård, trots utbildning i värdegrund

Vi lever inte på medeltiden. Detta är i allt väsentligt mycket bra, men ibland möts man plötsligt av händelser som gör att man önskar sig tillbaka till svunna tider då dumma och stygga människor fick sona sina illdåd exempelvis genom att tjudras vid skampålar mitt i byn.

Ungefär så känns det när man hör om äldreboendet Bäckagård i Halmstad. Jag tänker inte att kommunen borde uppdatera sina rutiner, jag tänker att jag vill att de anställda som vanvårdat ett 20-tal gamla ska få möta åldringarna och deras anhöriga i ett offentligt samtal. Inget gap och skrik, men de borde verkligen få konfronteras, ansikte mot ansikte, med hur stor sorg de orsakar när de stressar någons mormor på toaletten eller låter någons gamle far ligga i sängen hela dagen.

För hur skulle den förmildrande omständigheten se ut, som skulle kunna sätta detta i förklaringens ljus? Vad skulle få mig att förstå att någon bestämmer sig för att strunta i sitt jobb – men framför allt att kallt ignorera en medmänniskas väl och ve – till förmån för en deckare på TV?

Varje gång sånt här händer blir debatten förutsägbar. Vi skäller på den förvaltning som brustit, men framför allt så skäller högern på vänstern och vänstern på högern. Är det ett privat äldreboende som avslöjats meddelar vänstern att ”så här ser profitjakt ut”. Är det en kommunal inrättning förklarar sådana som jag att detta är resultatet av lågbetalda offentliga jobb utan konkurrens.

Det är tröttsamt alltihop. Helt uppenbart sker dessa händelser på både privata och offentliga äldreboenden. Helt uppenbart är varken höger- eller vänsterförklaringen tillräcklig. Inte heller kan vi förlita oss på rutiner och pärmar med riktlinjer. Personalen på det aktuella äldreboendet hade till och med utbildats i värdegrundsfrågor.

Ändå betedde de sig så här. Ändå utvecklades det som de ansvariga i kommunen kallar ”en dålig kultur”, som det krävdes en vikaries friska ögon för att upptäcka.

Jag kan inte låta bli att tänka på min skoltid. Under högstadiet ägnade sig skolans populära tjejer bland annat åt att på diverse hjärtlösa sätt mobba mig. Så kan det bli, det är ingenting med det och jag hyser inget agg. Men när vi sedan bytte skola allihop och började gymnasiet, ja då tror jag att snart sagt varenda en av mina forna plågoandar gick omvårdnadsprogrammet.

Det var nämligen en gymnasieutbildning som var lätt att komma in på. Redan då ryste jag vid tanken på att de kanske skulle komma att ta hand om min mormor om några år.

Det finns förstås ingen allmängiltighet i denna fundering, det påstår jag inte. Men vud varje ny vanvårdssituation dyker den där onda aningen obönhörligen upp och jag undrar om den hjärtlösa behandling vi ser har utförts av före detta mobberskor – som kanske dessutom saknar högstadietiden och är besvikna på sina liv, sina jobb och sina löner.

Den kombinationen känns farlig. Och den motverkas uppenbarligen inte av värdegrundskurser. Vad ska vi göra?