”Demokratins underbetalda stöttepelare”

Först i dag läser jag Per Gahrtons debattinlägg som publicerades i Aftonbladet i helgen. Gahrton har reagerat på en artikelserie om före detta riksdagsledamöter som lever på sina ”lyxpensioner”, dvs som i flera år efter att de tjänat landet som folkvalda väljer att helt enkelt inte ta ett jobb, utan att istället leva på inkomstgarantin från riksdagen.

Inget parti kan stoltsera med några guldstjärnor i det här avseendet, samtliga riksdagspartier är representerade i detta ”utanförskap”.

Gahrton påpekar frikostigt att artikelserien är ”en legitim form av journalism”, men vänder sig sedan med emfas emot den orättvisa skildringen av de före detta riksdagsledamöterna. De är inte snikna eller snyltande, menar Gahrton och förklarar att:

”Schyman och Schlaug slår inte dank. De är högaktiva i en verksamhet som utgör en grundval för demokratin – samhällsdebatten.”

Han förklarar vidare att om de i stället skulle ta betalt för sina föredrag och opinionsbildande uppdrag, ja då skulle de ju få lägre inkomstgaranti. Denna poäng görs naturligtvis inte i syfte att skydda de före detta politikernas plånböcker. Nej, det är ren och skär omtanke om ”föreningar, klubbar och vanligt folk” som genom denna finess får ”större chans att lyssna på dem”.

”Vad är det för fel om en del före detta politiker får statligt arvode för att hålla igång samhällsdebatten?”, frågar sig så Gahrton och beskriver hur han själv försörjt sig på sistone:

”Själv har jag haft inkomstgaranti knappt fyra år. Nu har jag ålderspension från riksdagen och EU-parlamentet. Min tid har jag ägnat jag åt att utan arvode vara ordförande i Palestinagrupperna och den gröna idéverkstaden Cogito. Utan inkomstgaranti och pension skulle jag tvingats ta ut arvode.”

Slutligen slår Gahrton fast att Schyman och Birger Schlaug inte är några snyltare, utan snarare ”demokratins underbetalda stöttepelare!”

Det framgår ganska tydligt att Gahrton räknar in sig själv i denna stolta skara stöttepelare.

Vet du vad, Per Gahrton? När man väljs till riksdagen väljs man för en mandatperiod på fyra år. Sen kan man bli omvald. Vad väljarnas förtroende inte inkluderar är ett löfte om eller samtycke till en evigt skattefinansierad opinionsbildning.

Gudrun Schyman är till exempel numera aktiv i ett helt annat parti. Finns det någon anledning att tro att de väljare som en gång röstade på henne då avsåg att ge henne mandat att finansiera sitt personliga engagemang i ett nytt parti? Finns det anledning att tro att Gahrtons väljare valde honom med avsikten att så småningom pumpa in pengar i idéverkstaden Cogito eller Palestinagrupperna?

Nej. Det finns det inte. Att ens föra fram detta som argument – och dessutom kalla sig underbetald – är inget annat än häpnadsväckande. Mina ögonbryn har sällan åkt så högt upp som de nyss gjorde.