Per Gudmundson
Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet har givit tillfälle att återberätta historien bakom människorättsrörelsens framsteg. Vi har fått se segregeringen i gamla klipp på tv, hört människor vars föräldrar (!) var slavar och vi har fått höra om rasbiologernas dunkla människosyn. Och vi har fått återse hjältar som Rosa Parks och Martin Luther King. Men vi har fått veta väldigt lite om hur den moderna människan ändå kunde låta bli att reflektera över förtrycket så länge.
En av förklaringarna var att rasismen var så ingrodd i medvetandet att den var fullt normal. Det kanske är svårt att begripa om man tror att rasism alltid yttrar sig i direkt onda handlingar. Men om man istället tänker sig att rasismen smyger sig på en när man är lite trött och ensam, att rasismen lockar med ett skratt när man själv känner sig nertryckt, eller att rasismen kan vara en livssyn som förs vidare från far till son, så kommer man kanske närmare. Ledarbloggens Youtubiana vill med dagens klipp – nummer 10 i nedräkningen – visa hur rasismen såg ut i populärkulturen. Förr tyckte man att rasism var kul.
Under första halvan av 1900-talet var bilden av svarta extremt stereotyp, och det var inget konstigt med det. Svarta porträtterades i populärkulturen som lata, dumma och ansvarslösa, och de gavs yttre attribut som extremt stora läppar och aplånga armar. Det eventuellt förlåtande draget var ofta musikalitet – det här var jazzens tidsålder – men även detta förlöjligades med skämt om rytmen i blodet.
På 1930- och 40-talen gjordes en mängd tecknade filmer av högsta kvalitet som några decennier senare ansågs omöjliga att visa på grund av den stereotypa skildringen av svarta. De bästa produktionsbolagen, de smartaste animatörerna och de vassaste regissörerna gjorde filmer som på ett sätt är helt underbara, men på ett annat sätt ofattbart nedlåtande.
Här finns animationsmästerstycken som Bob Clampetts pastisch på Snövit, Coal Black and de Sebben Dwarfs, och musikaliska höjdpunkter som i samme regissörs drift med Fats Waller, Tin Pan Alley Cats, eller mer slentrianmässiga djungeläventyr som i Friz Frelengs Jungle Jitters, samtliga gjorda i Warner Brothers serie Merrie Melodies. Rasistiska stereotyper finns också hos mästeranimatören Tex Averys Snurre Sprätt (alias Bugs Bunny) i All This and Rabbit Stew, precis som den återfinns i mindre kända serier som Celebritys Little Black Sambo.
Scrub Me Mama with a Boogie Beat var en boogie-woogie-hit från 1940, mest känd i en senare inspelning av Andrews Sisters. 1941 gjorde Universal tecknad film baserad på låten, i regi av Walter Lantz. Filmen innehåller alla tänkbara stereotyper av svarta, utom möjligen kannibalism. Handlingen är enkel. I staden Lazytown bor bara svarta. De är så lata att de varken klarar sina enkla arbetsuppgifter eller ens ett hederligt handgemäng. När en sexig mulatt lär dem att de har rytmen i blodet blir det en väldig fart.
Klicka här eller på bilden så öppnas filmen i nytt fönster.
Extra intressant blir det när man betänker att filmen ovan ansågs som en hyllning till svart kultur. För det är ju självklart att vi ska vara på vår vakt så att vi inte hemfaller i stereotyper eller rasism när vi pratar om svåra samhällsfrågor som mellanösternkonflikten, men är det lika självklart att vi vaktar tungan när vi pratar om hip-hop eller ragga?
Scrub Me Mama with a Boogie Beat blir ledarbloggens monument över den seger som manifesterades av Barack Obama i presidentvalet 2008. Obamas valvinst visar att mänskligheten kommit långt, men vi kan samtidigt vara säkra på att vägen är fortsatt lång. Kom ihåg att rasismen lurar, lockar och pockar, och att den finns på ett liknande sätt i dag på en plats där man inte säkert reflekterar över den. Övriga klipp i Ledarbloggens Youtubiana finns här.