En segrare och många vinnare

Barack Obama bröt målsnöret i högsta fart, och han sprang ärevarv i form av ett lysande tacktal. Hela världen satt i publiken och vi älskade vad vi fick höra: ”Vår nations sanna styrka kommer inte ur vapnens makt eller omfattningen av vårt välstånd utan ur den varaktiga kraften i våra ideal: demokrati, frihet, möjligheter och ett aldrig sviktande hopp.”

Obama har gjort något fantastiskt. En generation efter att segregationen avskaffades i södern har han som son till en invandrad, svart man arbetat sig fram till Amerikas främsta ämbete. Genom en mäktig legering av självdisciplin och glöd har han skapat ett enastående engagemang och blås liv i den framtidstro som är själva själen i den amerikanska drömmen.

Efter att ha tackat sina egna vände Obama sig till de väljare som inte givit honom sitt stöd: ”Jag må inte ha fått era röster i kväll, men jag hör er. Jag behöver er hjälp. Och jag kommer att vara er president också.”

Han var lika storsint som inspirerande i framgångens stund. Jag ser en framtidsbransch ta form: krisgrupper för vilsna antiamerikaner.

Den 4 november 2008 blev en vinnardag för hela den amerikanska demokratin. Man gick i skaror till vallokalerna och visade att pratet om en rasistisk ”Bradleyeffekt” är rena nyset. Man satte punkt för en öppen tävlan där människor hellre valt självständiga outsiders än partiapparaternas folk. I kristid valde man en president, vars budskap är framtidstro och delaktighet. Och valnatten visade att även förlorare kan bli vinnare i Amerika.

För trots den hårda tvekampen och det smärtsamma nederlaget avsvor sig John McCain all bitterhet: ”Jag önskar all välgång till den man som var min motståndare och kommer att vara min president.” Och nej, han hojtade inget om att han älskar sitt parti. Däremot ställde han sin energi och goda vilja till sin övermans förfogande.

Och det är klart, Obama kommer att behöva all hjälp han kan få. Hans kampanj har byggt på stämningar och personlighet i mycket högre grad än sakfrågor och ideologi, och det har låtit väljarna skapa egna drömbilder av vad han står för och kan åstadkomma.

På YouTube finns ett kort filmklipp där en överentusiastisk väljare berättar att hon aldrig mer ska behöva oroa sig för att klara amorteringarna eller få bensintanken fylld, nu när Obama tar över. Riktigt så högt i det blå svävar knappast de flesta, men förväntningarna är enormt uppskruvade och i samma stund som Obama måste börja fatta beslut kommer han att göra människor besvikna.

Amerikas president leder världens mäktigaste land, men den personliga makten är omsorgsfullt kringskuren. En svensk statsminister kan i stort sett utgå från att riksdagen ska göra vad han säger, men i USA gäller maktdelning och Obama kan inte kommendera kongressen dit han vill.

Det blev visserligen förstärkt demokratisk majoritet i både senaten och representanthuset, men partiet kommer inte upp i de 60 av 100 senatsmandat som krävs för att man ska kunna sätta minoritetens protester ur spel. Utöver världspolitikens plågsamma överraskningar och lågkonjunkturens svångrem kommer Obama att möta restriktioner i form av krav och motspänstighet i kongressen.

Om han väljer att ensidigt glädja sina aktivister till vänster i stället för att söka breda uppgörelser i mitten kan han köra fast fortare än någon i dag kan föreställa sig. Tänk bara på hur illa det gick när Hillary Clinton skulle driva igenom sin stora sjukvårdsreform. Många oberoende amerikanska mittenväljare är dödströtta på det republikanska partiet, men man har inte gått och blivit socialdemokrater för det. Barack Obama gör väldigt klokt i att bli deras president också.