Knapphet må vara lättare, men är det verkligen roligare?

På Aftonbladets debattsida sjungs i dag knapphetens lov. Debattören i fråga är Erik Lindholm, pensionerad lärare, som förvånas över sin styvsons mediekonsumtion.

Nyligen lanserade och hypade Spotify är ett exempel på en laglig variant av att ha mängder av musik bara en knapptryckning bort, men för de flesta är detta förhållande old news. Tillgång till all upptänklig musik och film betraktas som en självklarhet – kanske särskilt för människor i debattörens styvsons ålderskategori.

Varför, frågar sig Lindholm ”måste allt nu för tiden serveras i tusental? Varför detta gigantiska utbud av filmer, musik och bilder? Behöver vi tusen låtar i våra spelare när vi sitter med lurarna på i tunnelbanan? Behöver vi ha tillgång till tusen filmer på datorn och tusen bilder på våra idoler?”

Tja. Behöver och behöver. Även förr räknades musik- och filmutbudet i tusental. Är det någon som minns en tid då antalet låtar eller böcker faktiskt var färre än man hann med? Nej, knappast. Det var bara svårare att komma åt mångfalden då. Ingen behöver allt, men det är trevligt att det behov man har faktiskt kan upptäckas och tillgodoses annorstädes än via ett smalt antal kanaler.

Visst har Lindholm en poäng i sin iakttagelse att mångfalden emellanåt lätt resulterar i ett maniskt bläddrande. Jag känner onekligen igen hans beskrivning av styvsonen:

”Lyssna på den här låten”, säger han och letar upp en viss låt. För att nästan omedelbart byta till en annan låt som är bättre. Som vi lyssnar några takter på innan det är dags att byta igen. En lyckligt stressad ung man frossar i sitt utbud av låtar utan att lyssna klart på en enda.”

Jo. Jag har också märkt den där effekten. Man letar och katalogiserar sina fynd mer än man faktiskt avnjuter dem. Sitter framför tv:n med datorn i knät, lägger upp spellistor som jag ska lyssna på när jag får tid. Bredvid mig bokhyllan som allt mer tas över av böckerna som jag har köpt, men ännu inte hunnit läsa.

Innehållslöst och snuttifierat, menar Lindholm. Och många verkar hålla med honom – i alla fall om man får tro den till artikeln hörande webbfrågan. På frågan ”Var det roligare förr när utbudet av film, musik och bilder var mindre?” svarar i skrivande stund 60 procent ja.

Konstigt svar kan man tycka. Varför skulle ett magrare utbud vara roligare? Kanhända beror det på vad man menar med roligt. Om man tycker att livet är roligare när det är relativt lätt att uppnå en imponerande allmänbildning, omvärldsorientering, kulturell bevandring och beläsenhet så är det klart att ett mindre utbud hjälper.

Fast är det verkligen utbudets fel om jag är mer okoncentrerad, mer odisciplinerad, latare eller helt enkelt mindre intresserad än vad jag vill tro om mig själv?