Nuder som partiets balkongflicka

”Du kan ju inte skriva!” Anette Kullenbergs elaka harang fick stämningen i det annars så trivsamma Nordegren i P1 (22/10) att bli kylig. ”Hur har den här boken kunnat publiceras? Har inte du någon som helst självkritik?” Till slut slängde Pär Nuder på luren.

Nu när det gått några dagar längtar jag dock tillbaka till Kullenbergs vimsigt förolämpande ton. Kritiken inifrån rörelsen mot boken Stolt men inte nöjd gör nämligen att man blir mörkrädd. Maffiabegrepp som Omertà dyker upp i mitt huvud.

Under rubriken ”Pär Nuders bok skadar socialdemokratin” går partihöjdaren Urban Ahlin till hårt angrepp (Newsmill.se 26/10). Nuders slipprigheter går emot ”moralen inom arbetarrörelsen.”

”I sin bok kritiserar Nuder både den sittande partiledaren och den som nyss har avgått”, skriver Ahlin, och menar att detta strider mot partiets ”hederskodex”. Partiaktiva som Nuder bör hålla tyst ”för partiets bästa”.

”Det är väldigt sällan som interna stridigheter når offentligheten. Jag är så gammaldags att jag tycker att det är en bra ordning.” ”Det är ingen slump att partiernas protokoll ofta är hemliga i 20 år”.

Efter artikeln börjar jag oroa mig för Nuders säkerhet. Varför pratar Ahlin om heder? Vad är egentligen straffet för att bryta mot partiets ”hederskodex” och tala ut innan det gått 20 år? Kommer Nuder att bli partiets första balkongflicka? Eller kommer han att vakna med ett hästhuvud i sängen?

I DN.se (26/10) beskriver dock Ahlin vad öppenheten kan leda till: ”annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.

En blivande klassiker.