Mitt hem är min borg – och den ska gärna ha egen vallgrav

När jag var liten byggde min morfar en stor lekhage till mig. Med nät och tjocka pålar hägnades jag in ute i trädgården, så att jag skulle kunna leka ute även när morföräldrarna var upptagna med gården. Därinne hade jag min egen ­lilla gated community med mina leksaker. Utanför hönsnätet klev de ironiskt nog oinhägnade hönsen omkring och vi kikade nyfiket på varandra.

Nu är jag stor och behöver inga nät. Inte mellan mig och fjäderfän och inte heller mellan mig och omvärlden. Tvärtom vill jag att vi ska känna till varandra, jag och omvärlden.

Så känner inte alla. I undersökningen BoTrender08, från konsult­bolaget Tyréns Temaplan visar det sig att en av tre svenskar efter­frågar inhägnade bostadsom­råden. Bland unga singlar är intresset för denna boendeform som störst, 41 procent – att jämföra med exempelvis barnfamiljer där bara 26 procent vill ha stängsel, grindar och vakter.

Det förbryllar något. Pensionärerna uppvisar förvisso ett starkt intresse för andra trygghets­skapare, som larm och kameror, men de vill inte avskärmas. Mest trygghet efterfrågas alltså av unga, vilket på sätt och vis går på tvärs med föreställningen om vad som ska känneteckna en ung och självständig människa. Jag funderar på vad som ligger bakom. En gissning är att de unga singlarna oftare bor i våra mer otrygga områden.

Bland de unga singlarna är det vidare bara 22 procent som säger att de vill bo ” i ett område som präglas av kulturell, etnisk och social mångfald”.

Är detta ett problem? Ja och nej. Det behöver inte vara hela världen att man i ett mångkulturellt samhälle söker sig till ”de sina”. Så har folk gjort länge. Men det blir ett problem om och när motsättningar växer mellan ­minoritets- och majoritetskultur.

Kombinationen av trygghetslängtan och negativitet till områden med större mångfald visar tyvärr att vi har de här motsättningarna och att många är kritiska till den segregation som präglar kanske framför allt storstädernas förorts- och miljonprogramsområden. Det är en oroväckande trend som bör adresseras – men inte i första hand med staket.

Nyligen meddelade integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) samt miljö­minister Andreas Carlgren (c) att de har gett Boverket och Läns­styrelserna i uppdrag att stärka tryggheten i städer och tätorter. 45 miljoner läggs på tryggare parker, gångvägar och tunnlar. Satsningen har ett jämställdhetsperspektiv som grund, men självklart har satsningar som dessa ­effekter även på annan otrygghet.

Det finns dock ett annat perspektiv på det här med trygghet och inhägnader och det är att Sverige är ett land med många ensamma vuxna. Man måste inte se intresset för gated communities som alltigenom oroväckande. Kanske vill människor bara skapa sig mindre sammanhang att ty sig till. Små byar mitt i stan.

Slutligen ska vi inte underskatta fenomenet som ren trend. Begreppet gated community associerar de flesta med USA och med ett lite dyrare och bekvämare sätt att bo. Bling bling-boende, helt enkelt. Säkerligen gör denna boendeform en del landvinningar bara genom att andas status.

Själv har jag dock svårt att ­skaka av hönsnätskänslan.