Så vanligt är det inte att bli partiledare

Att undvika snobbigt språk, tillgjordhet och överdriven artighet. Detta var av tradition svensk socialdemokratis signum. Ja, tills Göran Persson började spela Allan, knapra spröda skorpor från NK, ta jaktlicens, bygga herrgård och bli konsult. Inte för att det gjorde mig något, men så värst vanlig är inte den livsstilen. Särskilt inte inom arbetarrörelsen.

Mona är bäst på att vara Mona, konstaterar Lotta Gröning i sin aktuella biografi Sanning och konka (Albert Bonniers förlag). Fram växer bilden av Sahlins vanliga liv i ett enkelt radhus med falukorv på köksbordet, Fantomen på toa, Brucan i högtalarna och Zlatan i tv-rutan.

På egen hand har jag uppsnappat att Sahlin störs av att jämt ha Säpo-skydd och inte kunna åka kommunalt. Men i det mesta har Sahlin alltså byggt sin politiska karriär på att vara vanlig.

Vad kan egentligen göra en mer misstänksam än folk som skryter med sin vanlighet? När Mona Sahlins namn seglade upp som efterträdare till den bortröstade enmansshowen Göran Persson, hade jag till skillnad från Lotta Gröning lätt att hålla mig för skratt. Få saker kan nämligen stimulera människors djävlar anamma som när de upplever att de har blivit orättvist behandlade av någon överordnad. Här är Sahlin för övrigt i gott sällskap av Fredrik Reinfeldt och det lovar hård politisk strid fram till valet.

Gröning utnämner Sahlin till politikens Lill-Babs. Liknelsen är orättvis mot Lill-Babs tycker jag, hon är ju folkkär. Gröning missar också Sahlins ambition att precis som USA:s hetaste kandidat till Vita huset, signalera förändring. Låt vara att hennes förändringsagenda förutom fadäsen med vänstern häromveckan hittills har handlat mest om en annan framtoning. Men ytans makt ska inte underskattas.
Minns hur Lars Leijonborg blev lejonkungen med svenska folket. Det började med ett par rutiga skjortor och en ny manchesterkostym. Det räckte några år, sedan blev han utbytt på partiledarposten.

En fråga som jag ställer mig är om den interna s-kritiken mot Sahlins försök att haka av vänstern hänger ihop med att Sahlin inte alls är så vanlig som Gröning påstår. En kvinna eller, för alla del, man som i hård motvind tar sig fram och blir vald att leda landets största och förmodligen trögaste parti är helt visst begåvad med egenskaper utöver de vanliga. Mona Sahlins vanlighet är med andra ord en chimär, medan Lill-Babs aldrig har hycklat med att hon är ett proffs.