Youtubiana #17: ’Disco dödar dansband’

Ikväll har Dansbandskampen premiär. I SVT:s nya lördagsunderhållning tävlar 26 dansband mot varandra under hösten, med final den 20 december. SvD:s Andres Lokko skrev igår att ”i botten av Dansbandskampen lurar en outtalad tidsanda byggd på en nyväckt nationalism som självgott inbillar sig att den bara ger folk vad folket vill ha.”

Det är märkligt att dansbandsmusik, vars texter nästan alltid är politikens motsats, så lätt kan politiseras. Exempelvis bygger Värmlandspolitikern Nina Larsson (fp) en hel del av sitt image-skapande på dansbandskulturen – och i senaste motionsfloden föreslår hon, liksom några andra borgerliga politiker, ett avskaffande av vad hon kallar ”dansbandsmoms”.

Det politiska intresset är inget nytt. En gång i tiden var dansbanden en fackligt brännhet fråga. Och när facken ska ta strid för något kan det gå galet, som historien visat. Till exempel försökte man en gång i tiden stoppa diskoteken. Facket trodde att discon dödade dansband.

Måndagen den 17 maj 1979 berättade SVT:s Rapport om diskotekshotet, personifierat av discjockeyn Sydney Onayemi.

”Diskoteksmusiken på grammofon håller på att konkurrera ihjäl dansorkestrarna. Men nu vill Musikerförbundet rädda den levande musiken genom att kräva en särskild diskoavgift – och spritstopp för de restauranger som går över från levande musik till disko.”

Det är ett nyhetsinslag som säger otroligt mycket om tidsandan (men också en hel del om nuvarande fildelningsproblematik), och som ledarsidan skrivit om tidigare (12/5).

”I mitten av 80-talet, när man så sakteliga börjat acceptera att diskoteken var här för att stanna, riktades kampen mot de elektroniska musikinstrument man trodde skulle göra musikernas arbete överflödigt. En ’straffskatt på synthesizers’ önskades, som skulle kunna omfördelas till ’stöd för större orkestrar’.”

(Man kanske ska tillägga att inte bara facket var emot diskoteken. Andra vänsterkrafter ansåg att diskotek utarmade svensk kultur – vilket ledarsidan skrev om den 18/7, åter med Onayemi i huvudrollen.)

Den närmaste tiden kommer dansbandsmusiken säkerligen åter att bli en brännhet fråga. SVT:s produktioner brukar kunna få den effekten. Det finns dessutom skäl att tro att samma frågeställning kommer att dyka upp igen, trots att det torde vara uppenbart att den ena musiken inte är den andras fiende, utan snarare dess komplement och kanske rentav förutsättning.

Därför blir Rapports inslag ”Hejda disco-musiken” från 1979 nummer 17 i Ledarbloggens lista på Youtubiana (tidigare klipp här). Ett par veckor till listar vi våra favoriter – tipsa gärna om dina egna!