Klargörande duell hos KGB

Kvällens duell mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin var intressant, men låt oss backa några dagar.

I söndagens debatt i Agenda vann Alliansen mycket på att Sahlins utspelsmiss från förra veckan fanns både i färskt minne och också rent fysiskt syntes i tv-kameran. Det var liksom svårt att se de tre oppositionsledarna utan att tänka på den gångna veckans tasksparkar.

Samtidigt fick de alla in några bra inlägg. Lars Ohly var i fin form och gick loss rejält, utan att ta den hänsyn till Sahlin som han kanske hade gjort för tre veckor sedan. Maria Wetterstrand var bra eftersom hon helt enkelt är det. Jag menar, vem kan ogilla Wetterstrand? Hon debatterar alltid med humor och integritet. Minst i form var, av förklarliga skäl, Sahlin.

På den borgerliga sidan höll statsministern en relativt lågmäld profil och lämnade plats åt sina alliansvänner, varav Jan Björklund och Maud Olofsson tog för sig bättre än Göran Hägglund. Han har förstås en hämsko i det att han blir ”ensam kvar” med avvikande åsikt om frågan om könsneutrala äktenskap. Samtidigt är det inte det som fattas Hägglund. Var är den glade och finurlige kd-ledaren från valrörelsen? Vem eller vad mattar glimten i Hägglunds öga?

Nå. Kvällens duell hade en helt annan karaktär. Mona Sahlin gjorde en mindre slät figur än i söndags. Just nu gör hon sig definitivt bättre utanför den rödgröna röra hon lagat till än sittande mellan ingredienserna.

Samtidigt var Sahlin nästan för på – kanske i ivern att blidka sin egen rörelse – och avbröt Reinfeldt en hel del. Det ångrar hon möjligen nu eftersom det triggade den ofta kolugne Reinfeldt att bli ovanligt på hugget. Det är alltför sällan han bjuder på det där, glimtarna av att det bakom statsministerns budskap finns stark hetta och övertygelse om vad som är rätt för Sverige. Just detta gav honom kvällens seger – och det kan han rentav ge Sahlin ett deltack för.

– Det viktiga för mig är att skillnaderna kommer fram och det tycker jag kom fram tydligt, sa Mona Sahlin i en kommentar i SVT efter debatten.

Nå. Den kanske främsta skillnaden som syntes var egentligen samma skillnad som vi alltid sett. Svaret på frågan: Hur fixar man jobben? Vid den programpunkten pratade s-ledaren mestadels om a-kassa och arbetsmarknadsutbildningar, vilket Reinfeldt förstås inte var sen att påpeka:

– Den fråga som väljarna ändå måste fråga sig är vem som är bäst på att se till att det blir fler nya jobb. De flesta vill ju inte fastna i åtgärder, påpekade statsministern och förklarade vidare att:

”Den stora skillnaden mellan dig och mig är att för dig handlar allt om transfereringssystem, för mig handlar det om att hjälpa människor att komma vidare.”

Sahlins förklaring till sin begränsade syn på problemet kan måhända vara att hon talade mer specifikt om varslen på Volvo, men även en sådan problemformulering är för snäv. När det långsiktigt jobbinriktade perspektivet saknas hamnar Sahlin obönhörligen i underläge. (Frånsett frågan om sänkta arbetsgivaravgifter där Sahlin har en irriterande liten nål att sticka Alliansen med.)

Helt enkelt. Människor må vara arga på Alliansen, men när det visar sig att Sahlins besked till människor som varslats är att hon vill höja a-kassan, så är det kanske inte ord som ”framtidshopp” man först kommer att tänka på…