Med Mugabe i sandlådan

Det är något i diktatorns lynne som påminner starkt om barn. Själviska, trotsiga och elaka barn, det vill säga.

Zimbabwes president Robert Mugabe är sannerligen inget undantag. De politiska skeendena i Zimbabwe vore nästan komiska, om det inte vore för det faktum att det också bor ett hårt prövat folk där. För varje gång man nås av nya bud om den stigande inflationen tänker man att det inte kan vara möjligt att det blir värre, men så blir det ändå det – och nya fantasisummor trycks upp på nya sedlar.

Nog måste Thabo Mbeki vid det här laget känna sig som en förskolefröken. För några veckor sedan lyckades han medla fram en överenskommelse och övertyga Mugabe om att han faktiskt borde lämna plats för fler barn i sandlådan.

Ett avtal om maktdelning skrevs på den 15 september, i vilket kontentan var att oppositionen tilldelades 16 platser i kabinettet, medan Mugabes parti Zanu-PF fick 15 platser.

För vuxna människor innebär förstås maktdelning också att det praktiska delandet ska ske på vuxet vis – genom diskussioner och överenskommelser. Detta verkar emellertid inte vara Robert Mugabes syn på saken.

I helgen kraschade återigen försöken till gemensamt maktutövande, då Mugabe självsvådligt gav sitt eget parti de viktigaste regeringsposterna – till exempel försvars-, inrikes och finansministerposten.

Nu är Mbeki åter på väg till sandlådan. För att förklara för Mugabe att det här med att dela inte betyder att man kan sno åt sig alla spadar själv. Man får väl önska honom ett uppgivet lycka till.