Ledarbloggen
Sanna Rayman
Sanna Rayman
Superveckan kallas den här veckan på socialdemokraternas hemsida. Och den började redan i går med en partiledardebatt i SVT:s Agenda. Framför oss ligger ytterligare drabbningar – en tv-duell mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, riksdagens partiledardebatt på onsdag och ytterligare en Sahlin/Reinfeldt-duell i radio på fredag.
Att hösten sparkar i gång med debatter är förvisso inget ovanligt, men i år är känslan av valrörelse ovanligt stark. På Facebook inbjöd SSU sina medlemmar att ”vässa stämbanden, klä dig i rött” och närvara utanför tv-huset för att ta emot Mona i går kväll.
På Sveavägen 68 var det partipub som sändes live över nätet så att socialdemokrater ute i landet skulle kunna se ”Ingvar Carlsson, Carin Jämtin och en massa andra kända och okända sossar som minglar på webben.” Partihögkvarteret vill skapa en känsla av kampanj och mobilisering. Samtidigt kunde inte denna supervecka ha börjat sämre för Sahlin.
När Sahlin debatterade mot Reinfeldt förra hösten gav hon följande omdöme om sin insats:
– Jag var en bra sosse.
Det var svårt att förstå vad detta skulle betyda. Den omtalade förnyelsen var höljd i dunkel och således blev ”bra sosse” ett fluffigt begrepp. Även då befann sig Sahlin i intern kamp, med bara några dagar kvar till socialdemokraternas Framtidsdagar, under vilka ett nytt inriktningsbeslut för skolpolitiken – begåvat med skrivningar om tidigare betyg och allt – knuffades igenom, trots befintlig motvilja. Den fajten var förhållandevis liten och Sahlin vann.
Dock var det ingen vinst grundad i framgångsrikt övertygande. Snarare förstod gräsrötterna att det vore mumma för medierna om den nyvalda Sahlin slogs på fingrarna direkt. Så hon fick sina betyg och sina passager om ordning och reda. För ungarnas skull. En del vinster får man på nåder.
Någon nåd visades däremot inte försöket att hänga av vänsterpartiet nyss. Detta mest offensiva drag sedan Sahlin tillträdde, blev ett platt fall. Stora delar av rörelsen reste sig och i det ilskna dånet fanns inget annat att göra än det hon själv kallade ”en halv pudel”. I själva verket är hundstackarn hel och slokörad. Och nu måste Sahlin ignorera kungspudeln i rummet, samtidigt som hon försöker debattera sakfrågor med Alliansen. Det är ett rejält bakslag och Sahlin riskerar att understryka och pånyttföda splittringarna inom oppositionen.
Röran inom oppositionen fick under kvällens debatt en egen programpunkt, vilket måste betraktas som ganska märkvärdigt. Under denna punkt försökte s, mp och v hålla god min, men det var ändå tydligt att stämningen inte är på topp.
Programledaren Anna Hedenmo försökte förgäves få raka svar. På frågan om Ohly tänkte gå Sahlin till mötes och acceptera utgiftstaken svarade han spefullt att ”Det gör ju inte Sahlin heller i sin budgetmotion”. Därefter konstaterade Ohly lojt att han var en ansvarsfull oppositionspolitiker som kunde låta s och mp:s samtal få ”ta den tid det tar”. Sen, menade vänsterledaren, skulle han bidra till en rättvis politik – genom att återställa LAS.
Maria Wetterstrand höjde på ögonbrynen, men lät den kastade handsken ligga. Kraften i mp:s make-over, framför allt uttryckt i det slopade kravet på utträde ur EU, kan lätt suddas ut när de förtrutna Ohlyvännerna inom s gör Alliansens jobb genom att själva peka ut akilleshälarna i en rödgrön tvåpartiallians.
Ohly vet förstås vilka knappar han ska trycka på. Sahlins försök att avpollettera v i förra veckan har medfört att gamla ilskor blossat upp hos socialdemokrater och LO-förbundare. Många är fortfarande arga över det faktum att mp står bakom undantagen för småföretagare i LAS turordningsregler och Ohly missade inte chansen att påminna om detta.
Om det är som Maud Olofsson sa i valrörelsen 2006, att ”den som har roligast vinner”, så är oppositionen just nu inte på väg mot någon segerpokal.
Sahlin försäkrade att hon säkert skulle sy ihop sin opposition till ett ”tydligt och starkt alternativ” i god tid till 2010, men när man lyssnade på debatten klingade det löftet ganska ihåligt. Det spretar på flera områden. Förmögenhetsskatten gillar mp, men inte s och v. Budgettaken gillar s, men inte v.
När varslen på Volvo med flera arbetsplatser debatterades, var det Alliansen som tog hem debatten. Här om någonstans hade man kunnat förvänta sig att oppositionen skulle kunna ta vinnarpoäng i en fråga med stor oro. Men det föll på att man helt glömde tala i termer av framtid och bara i termer av a-kassa.
Jan Björklund gjorde processen kort med det rödgröna laget när han påpekade att ” ni förlorade valet 2006 för att ni inte fixade jobben och nu sitter ni där med samma recept” samt att mp:s budgetmotion vore som att ”släcka lyset på Volvo.
Över huvud taget var utbildningsministern på utmärkt pedagogiskt debatthumör. Till exempel när han illustrerade poängen i att använda sänkta eller höjda skatter som verktyg:
”Anledningen till att några hos er vill höja skatten på bensin är för att det ska förbrukas mindre bensin. Anledningen till att man vill höja skatten på alkohol är att det ska förbrukas mindre alkohol. Ni vill höja skatten på arbete och då blir det helt enkelt mindre jobb.”
Fredrik Reinfeldt sammanfattade intrycket av oppositionen när han påpekade vilken läxa tidigare samarbetsförsök lärt borgerligheten:
– Det går inte att bara säga ”vi vill bara byta regering”. Det räcker inte och det lärde vi oss.
Nej, att bara vilja byta regering räcker inte. Det måste finnas mer än så och debatten i går visade att det som oppositionen verkligen är överens om är att könsneutrala äktenskap ska införas, flera skatter ska höjas och a-kassan ska återställas. Det kan vara en början till samarbete förstås, men ingetdera är frågor som utvecklar eller driver Sverige framåt.
En färsk Synovateundersökning visar att en majoritet av folket ger regeringen godkänt för hanteringen av finanskrisen och att man också har större förtroende för en moderat krishantering än en socialdemokratisk. Inte ens s-sympatisörerna sluter upp bakom Sahlin – endast hälften av dem tror på henne som krishanterare.
Sahlin är tillbaka på ruta ett. Med vässad spets kan Fredrik Reinfeldt ställa sina frågor om vad hon ska göra, hur hon ska göra och med vem hon ska göra det.
Förmodligen frågar hon sig själv samma sak.