Ledarbloggen
Per Gudmundson
Per Gudmundson
Mona Sahlin brukar säga att hon inte gick med i socialdemokraterna – hon gick med i Olof Palme. Efter en titt på dagens klipp i Ledarbloggens Youtubiana blir det uttalandet begripligt. Runt Olof Palme rådde en enorm kult. Men Sahlin gick med frivilligt. Vi andra kollektivanslöts. Dagens klipp visar hur det gick till.
En vecka med statsministern – några glimtar från regeringschefens arbete är ett bildband från början av sjuttiotalet. Det ger sken av att vara en lektion i statsskickets grunder, men är i själva verket en helt oblyg hyllning till dåvarande statsministern Olof Palme. Att bildbandets ljudspår inleds med marschen Arbetets söner ger en antydan om hur balanserad bilden var som gavs till skolbarnen. Åskådaren får följa Palme i hans olika roller – statsminister, regeringschef, partiledare, landsföreträdare etcetera – och för varje bild som visas stiger intrycket av att Sverige verkligen var en enpartistat.
Bildbandets olika situationer visar att Palme är vis, god, självuppoffrande, bildad, lyssnande, rättfram, duglig och talar flera främmande språk flytande. På egen hand styr han landet och ställer till rätta de problem som medborgarna kan råkat ut för.
Personkulten runt Olof Palme torde bli svåröverträffad med bevarat flerpartisystem. Men tack vare den förträffliga resursen olofpalme.org, som håller minnet levande och offentligt, kan vi blicka bakåt i tiden.
En vecka med statsministern – några glimtar från regeringschefens arbete är 13 minuter lång, och det kanske ska understrykas att produktionen i dag främst lämpar sig för finsmakare av politisk propaganda. Bildbandet torde inte ha varit någon kioskvältare ens 1973 (och människor under 30 lär inte ens ha en susning om vad ”bildband” eller Pogo Pedagog är – men det var som ett slags PowerPoint). Och det är först halvvägs in i klippet som hyllningarna till den store ledaren helt tar över från samhällskunskapslektionen. Men för kännaren är det värt varenda minut.
Framåt bild sjutton spårar det ur helt. Då finns det ingen hejd på Palmes betydelse. Hade golf varit politiskt tänkbart på sjuttiotalet hade han slagit hole-in-one på första försöket.
”Statsministern måste också, som vi sagt tidigare, vara beredd att lyssna till folkets röst. Här är det en grupp villaägare som uppvaktar honom, och som bekymrar sig över att deras villaområde eventuellt kommer att genomkorsas av en motorväg.
Statsministern får varje år cirka fyra tusen brev, och de allra flesta av dem blir också besvarade.
Olof Palme är inte bara statsminister och regeringschef. Han är också ordförande i sitt parti, vilket innebär att han är partiledare. Kontakten med väljarkåren är mycket viktig. Ofta får lördagar och söndagar tas i anspråk för resor.”
Vid bild 20 och 21 nämns i förbigående, förresten, att det vid tiden också fanns andra politiska partier (kontakten med andra partiledare beskrivs som ”nödvändig” och ”välbehövlig” – för statsministern, alltså). Men sista bilden (23) understryker de uppoffringar Palme gör för att kunna ställa världen tillrätta.
”En statsministers arbetsuppgifter är många. Den ena veckan är sällan den andra lik. Gemensamt är dock att arbetstiden blir lång och timmen ofta sen. Semestern på lantstället – det ligger på Fårö på Gotland – ger säkert välkommen vila men knappast fullständig avkoppling.
Om något viktigt skulle hända ute i världen, som kan ha återverkningar på svensk politik, måste statsministern vara beredd att med kort varsel avbryta ledigheten och ställa upp och förklara eller redogöra för regeringens ställningstaganden.”
Man ska ha i åtanke att bildbandet inte är någon intern socialdemokratisk produktion för visning på lokala arbetarekommuner. Tvärtom. Det är ett läromedel framtaget av förlaget Natur & Kultur för att visa för skolbarn. Bildbandet illustrerar skillnaden mellan den gamla och den nya författningen. Man kan också säga att den visar hur den store ledaren avskaffar de sista resterna av monarkin och inför riktig demokrati – en vital del i den socialdemokratiska historieskrivningen.
En vecka med statsministern blir nummer 22 i Ledarbloggens listning av Youtubiana – en guidad vandring i den virtuella värld där politiken finns i dag (här finns de tidigare klippen). Konceptet är stulet av Fredrik Strage och DN På Stan, och blir ännu bättre om läsarna tipsar om favoritklipp som ledarsidan kan ha missat!