Sarah Palin hade mest att vinna och gjorde det

Debatten mellan Joe Biden och Sarah Palin började i
finanskrisen, fortsatte över klimat- och energifrågor, gick vidare mot
utrikes- och då främst krigsfrågor, men handlade egentligen om att
etablera två politiska varumärken inför den kanske största tv-publik
som någonsin följt en motsvarande föreställning. Skulle den
karismatiska nykomlingen Palin klara pressen? Eller skulle veteranen
Biden vinna på tillbakalutad trygghet?

Det första som slog en i debatten var hur olika kombattanternas
repliker var uppbyggda. Det var Sarah Palins stil som var utmärkande.
De korta inövade formuleringarna och slagordsmässiga epiteten haglade i
en extrem ansträngning att framstå som folklig. Hon svarade på frågor
på ett utstuderat jordnära sätt, sa något om vanliga arbetarfamiljer,
petade in några maverick, och government needs to know,
berättade om hur hon själv sänkt skatterna i Alaska och avslutade med
att blinka vänskapligt flörtigt rakt in i kameran, kryddat med ett you’re damn right I will var och varannan gång hon fick ordet.

Sarah Palin hade helt klart bestämt sig för att köra sitt eget
race, och leverera de soundbytes som hennes kampanj går ut på att
inpränta. Vid ett tillfälle, när debattens moderator krävde svar,
förklarade Palin att ”jag tänker inte svara på frågorna på det sätt
som du eller senator Biden förväntar er”, varefter hon flörtade med
kameran igen.

Utan att låta hänförd: Sarah Palin lyckades i sitt uppsåt. Hon klarade
pressen. Hon etablerade helt klart bilden av en stark, självständig,
oberoende, jordnära, vaken och framåt person.

Joe Biden framstod som lugn och trygg – en intressant effekt av
detta var att Biden därmed kändes som etablissemangets kandidat, och
inte som den förändrare Barack Obama skulle vilja vara.

Bidens lite långsammare tempo lämpade sig bättre för sakfrågor och
argumentation, helt klart. Men även detta kan man se som en effekt av
Bidens roll i Barack Oamas kampanj – att skapa en bild av erfarenhet
och trygghet mitt i alla budskap om förändring.

Så om man betraktar nattens debatt som en kommunikationsövning fick
bägge debattörerna rätt. De lyckades bägge projicera den bild de ville
ge. Men eftersom pressen var hårdare på den mindre erfarna Sarah Palin
kommer mest strålkastarljus hamna på henne – hon klarade stålbadet.

Om man istället ser debatten som en termometer på hur bra
kampanjerna är på sakpolitik blir resultatet lite annorlunda.
Inledningen om finanskrisen är svår att bedöma, eftersom kandidaterna
så tydligt försökte etablera sina respektive debattagendor – men jag
vill påstå att Joe Biden var mer övertygande även om Palin möjligen
stod för en bättre politik. Palin körde så stenhårt på att visa sig
vara folkets röst att finansdebatten blev orättvisande sakpolitiskt,
något inte Biden var förberedd på. Sarah Palin sopade sedan banan med
Joe Biden när det gällde energipolitik. Och Palin kunde (tack vare att
John McCain ju har en så hög trovärdighet i frågan) vinna ordväxlingen
om Irak. Men Biden var starkare när det gällde Afghanistan, och kunde
hänvisa till den amerikanska befälhavaren på plats som bevis för att
Palin hade fel – tungt. Och mot slutet hade man hört Palins oneliners
till leda och hade lättare att ta till sig Bidens lugnare stil.

Summa summarum fick nog bägge kandidaterna som de ville. Obamakampanjen
visade att de med Joe Biden har stadga och erfarenhet. McCainkampanjen
visade med Sarah Palin att de har ett framtidsnamn med förändringsvilja
och energi. Tittarna var nöjda med bägge. I CNN:s mätning svarade
majoriteten att Biden var bättre än Palin. Men mätningen visade att 84
% ansåg att Palin var mycket bättre än väntat – långt fler än som ansåg
att Biden överträffade förväntningarna. På frågan om vem som framstod
som ”mest typisk politiker” svarade 70 % Biden – tydligen lyckades
Palin med sitt budskap om att vara maverick.

Inför debatten handlade frågeställningen om huruvida Sarah Palin
hade vad som krävs. I natt visade hon att hon hade det. Republikanska
väljare torde vara nöjda. En del mittenväljare kommer antagligen också
att smittas av hennes charm. Några vänsterväljare lär inte trilla över,
dock. Det känns som en enorm kulturklyfta.

Pressen var enorm på Sarah Palin. Hon klarade den, och vann därför.