Klassisk rasism och sexism

I går hade DN Kultur en artikel av Moa Matthis om problemet med att många ungdomsklassiker, alltifrån Skattkammarön till Ivanhoe, är böcker ”fyllda av våld, sexism och rasism”.

Och det är klart. Många klassiker innehåller alla möjliga ställningstaganden, åsikter och beteenden som både skulle höja en del ögonbryn och föranleda fängelsestraff i dagens samhälle. Frågan är dock om detta verkligen är ett problem som behöver adresseras med samhällelig handling.

Artikeln är resonerande, alls inte fördömande, och Matthis berättar om hur en del böcker förvisats till att samla damm i banankartonger eftersom hon inte riktigt vet hur hon ska göra med dem och deras otrevliga innehåll – deras ”solkiga rikedom”. Hon skriver:

”Om nu det bästa ur förra sekelskiftets klassiker – äventyrets accessoarer och det modiga barnet – bevarats i den nyskrivna barn- och ungdomslitteraturen, varför då inte erkänna att banankartongerna är giftskåp som bara tjänar till att påminna oss om att Världen har blivit en bättre plats? Varför inte förpassa dem till vindens glömska?”

Tja. Det vore förstås en enkel utväg, men Matthis vet mycket väl att enkla lösningar inte nödvändigtvis är de bästa och hon fortsätter:

”Det vore kanske det rätta, men är glömskan det sanna? Att döma av dagens bästsäljarlistor sätter vi den sortens hjältar som danas av disciplin, fysisk fostran och utvaldhetens enslighet, lika högt som 1800-talets läsare. Om de är avsedda för vuxna.”

Till slut landar Matthis i ett slags förtröstan och tillit till att hennes barn liksom hon förmodligen ska kunna läsa och förstå klassikerna utan att deras sinnen helt lämnar nutiden.

Det gör mig glad. Än gladare blir jag när jag klickar på den webbfråga som ställts till läsarna och får se resultatet. (Som förstås inte är representativt för allmänheten och bör tolkas med viss försiktighet.)

På frågan ”Får dina barn läsa klassiker som innehåller rasism?” har nämligen svaren (5135 stycken) i nuläget utfallit som följer:

62 % har svarat Ja.

3 % har svarat Bara om jag är närvarande.

6 % har svarat Nej.

29 % säger att de ”aldrig har tänkt så”.

Det är skönt att se svaren. Uppenbarligen har ett stort antal föräldrar här i landet tilltro till sina barns förmåga att sålla information. Kanske har de också en tilltro till sin egen förmåga att tala om för sina barn när de går vilse i nutida och dåtida moral. Själv har jag misströstat då och då, som till exempel häromåret när röster som krävt förbud och åtal mot Tintinböcker höjts.

För visst. Barn har inte det fulla perspektivet när de sätter sig ner och läser om Tintin i Kongo eller Den siste mohikanen. De vet inte mycket om kolonialism och slaveri. Men det visste varken jag eller Moa Matthis heller – och vi tog oss ur både barndom och ungdom utan att bli rasister, nazister eller kolonialister. Förmodligen för att vuxna människor i vår omgivning bekvämade sig med att förklara och kontextualisera världen för oss.

Att begränsa barns fiktion till ett tillrättalagt utbud kan aldrig vara lösningen. Det är bara tecken på en vuxenvärlds lättja.