Sanna Rayman
Moderata riksdagsledamoten Helena Rivière skriver ett inlägg till FRA-lagens försvar i Dagens Story och går igenom de olika punkter som lagens kritiker skjuter in sig på. Bland annat frågan om FRA:s obegränsade tillgång till trafiken.
”Det spelar ingen roll vad FRA får och inte får, säger kritikerna. Det räcker med att FRA teoretiskt kan nagelfara alla mail och telefonsamtal från medborgare (som dessutom inte ens är misstänkta). De citerar propositionen som säger: ”De trådägande operatörerna ska till särskilda samverkanspunkter överföra all trafik som förs över Sveriges gräns.” Det går inte att förneka att FRA får tillgång till all trafik, säger de.
Men FRAs 650 anställda befattar sig bara med bråkdelar av all trafik. Uppskattningsvis 99,99% passerar bara förbi. Kritikerna bygger då på kritiken med lagrådets konstaterande att integritetsintrånget sker redan när FRA får tillgång till trafiken – inte när den eventuellt läses. Att all trafik överförs till särskilda samverkanspunkter betyder inte att FRA har rätt att tillgodogöra sig innehållet i all trafik.”
Men vänta! Var tog motargumentet vägen? Rivière börjar alltså med att förklara kritiken, dvs att det inte spelar någon roll vad FRA får och inte får när de de facto kan. Och sedan avslutar hon med återigen att berätta att de inte får.
Sätt den här passusen på repeat och du har FRA-lagsdebatten i ett nötskal. Hur ska vi utveckla debatten? Hmm. Jag har något på tungan. Något riktigt väl avvägt och klokt… Vad var det nu igen…
Ah, just det!
Orka!!