Budgetproppen: Kulturbudgeten varken förargar eller överraskar

Jag tänkte skriva något om budgetproppens kulturdel, men jag inser att det som vanligt inte finns mycket att säga. I väntan på Kulturutredningen – vars avtäckning många väntat sig i slutet av året, men som nyligen fick överlämningsdatum 12 februari nästa år – trampar regeringen i princip vatten. Det som händer gör så att säga varken till eller från.

Det som ändå sker är en satsning på de statliga museerna, vilka med löpsedelsspråk får räknas till budgetens ”vinnare”. 40 miljoner läggs till tidigare anslag, vilket enligt pressmeddelandet innebär att ”anslagen till museerna hittills under mandatperioden ökat mer än 100 miljoner kronor”.

Den uträkningen lär få en del kritik. När regeringen tog bort de fria entréerna till museerna för två år sedan innebar detta att man tog bort entrékompensationen på 96 miljoner. Säkerligen lär vi i dag få höra uträkningar som gör gällande att den egentliga museisatsningen bara är runt fyra-fem miljoner enligt logiken: mer än 100 miljoner – 96 miljoner = dum regering.

Då ska vi emellertid minnas att regeringen faktiskt inte ”tog bort” 96 miljoner. Så här var det:

”Av den tidigare kompensationen på 96 miljoner kronor till de centrala museerna för fri entré, föreslår regeringen att museerna fortsatt ska kunna tillgodoräkna sig 53 miljoner kronor.”

Det var alltså mindre än hälften av de där 96 miljonerna som ”togs bort”, bland annat eftersom den fria entrén behölls för barn och unga upp till 19. Denna prioritering gjordes inte för att vara stygg mot vuxna, utan för att regeringen ansåg att:

”frientréreformen flyttade fokus från museernas långsiktiga arbete till en fixering vid besökssiffror”.

Helt enkelt. Vården av det kulturarv vi har blev eftersatt till förmån för s-regeringens kortsiktiga flörtande.

Och när Lena Adelsohn Liljeroth i dag tillför 40 miljoner till museerna tillfrågas hon mycket riktigt i Kulturnytt om detta är regeringens sätt att via en ”bakväg” införa fri entré igen.

Kulturministern svarar att även om museerna förstås kan använda pengarna till fri entré, så tror hon inte att de kommer att göra den prioriteringen eftersom entréreformen gjorde att kärnarbetet blev eftersatt.

Det är ett tålmodigt svar på en grund fråga, vars bakomliggande resonemang är att allt som varit var bättre än det som är, samt att en borgerlig regerings enda möjlighet är att inse denna maxim och backa – bakvägen.

Om man tar ett par steg tillbaka och kikar på helheten i stället för att låsa sig fast i detaljfrågan om fri entré så syns faktiskt skillnaden mellan regeringar tydligare.

I stora drag är det inga jätteskillnader på antalet slantar till museerna. Däremot har alliansregeringen under mandatperioden konsekvent ökat museernas frihet genom att stärka deras möjligheter att själva prioritera i verksamheten.

Satsningarna är i dag mindre styrda och öronmärkta än under den förra regeringen. De som önskar kan införa fri entré. Eller så gör de något annat för pengarna.

En nog så intressant skillnad.

För övrigt är det välkommet att regeringen satsar lite extra på den fria scenkonsten. Det behöver den. Det tredje området – att man vill främja samverkan mellan näringsliv och kulturliv och öka förutsättningar för entreprenörskap – är en god ambition, men jag kan tyvärr inte hitta någon intressantare kommentar än så hur jag än gräver inom mig.

Jag menar, vad mer finns det att säga om beskedet ”Regeringen avser att ta fram en handlingsplan”?

Sammanfattningsvis. Det är inget fel på kulturbudgeten, men vad vi alla väntar på är tydligare indikationer på vad regeringen tänker göra med kulturpolitiken. På samma sätt som Godot härskar över Becketts rollfigurer även i sin frånvaro, så härskar Kulturutredningen över såväl Alliansens kritiker som tillskyndare. Men, har vi väntat så här länge kan vi väl hänga i en stund till antar jag.