Stockholmspolisen larmar och gör sig till

Håll tummarna för att Malmös dialogpoliser klarar skivan när 20 000 aktivister i morgon lördag demonstrerar med – eller mot? – det europeiska sociala forumet. Poliserna fick dialogträning tidigare i veckan när tre busslaster Stockholmskolleger demon­stre­rade mot polisens nya avtal.

Så värst lyhörda verkar Stockholmspoliserna nu inte vara. I deras facktidning från i mars skriver ­Ste­fan Eklund ”att det är destruktivt att sälja ut tidigare fackliga segrar (som arbetstidavtal, ob-ersätt­ning med mera) mot en pensionslösning.”

På Polisförbundets hemsida läser jag att det finns poliser som inte drar sig för att lämna felaktig information om det nya arbetstidsavtalet. Med följden att medlemmar blir upprörda och att Polisförbundets ordförande Jan Karlsen blir misstänkliggjord. Varför man vill sparka Karlsen?

Han är göteborgare och har varit fräck nog att förhandla bort Stockholmspolisens orimligt stora förmåner vad gäller schemaläggningar och ob-tillägg. Förmåner som ingen annan yrkesgrupp ens kan drömma om. Alltså ”segrarna” som fack­basen Eklund ogärna ”säljer ut”.

För mindre än ett år sedan var Jan Karlsen på­drivande för att få bort förra rikspolischefen Stefan Strömberg. Ironiskt nog var Karlsen på vippen att möta samma öde. Ironiskt därför att det nya polis­avtalet är Strömbergs produkt.

Efter förra veckans misstroendeomröstning på Polisförbundets möte i Mal­mö (84 avslag, 32 bifall och 6 nedlagda röster) står det klart att Karlsen kan sitta kvar till stor förtret för kollegerna i Stockholm.

Glädjeskutt tog man kanske inte. Men förra hösten, under Strömbergs tid, gjorde 20 av landets 22 polisförbundsordförande tummen upp för arbetsgivarens pensionslösning, inklusive ett nytt arbetstidsavtal, plus upprensning i administrationsträsket. Stockholm och Västra Götaland röstade nej om än av olika skäl medan en bred majoritet både i antal fack och medlemmar accepterade paketet. Detta är läget.

Efter en dryg veckas fajt med polisfacket i Stockholm har jag fått vissa insikter. Till exempel vill man inte höra talas om att jobba mer än dagens schemalagda timmar i månaden, även om schemat ändras. Man kan inte tänka sig att jobba fler helger och kvällar. Sak samma att syftet med det nya avtalets förlängda veckoarbetstid (36-38 timmar i stället för 35, i undantagsfall något längre) är att frigöra fler synliga poliser och anpassa polisens verksamhet ­ef­ter medborgarnas krav.

Den något längre arbetstiden finansierar dess­utom den nya pensionslösningen som innebär att poliser ska kunna gå i pension vid 61, alternativt vid 65 fast då med ”grädde på moset”.

Nej, rikspolischef Bengt Svenson har inga planer på att lägga sig i hur landets polismyndigheter tillämpar avtalet. Det blir länspolismästarnas sak att förhandla lokalt, och då infinner sig nästa fråga: Vilken är Carin Götblads plan inför den första ­oktober då polisens nya avtal träder i kraft? Frågan är relevant eftersom facket har fått tillstånd att
demonstrera utanför polishuset på Kungsholmen.

Och varför är justitieministern så tyst? Hennes ut­lo­va­de satsning på nya poliser lagom till valet 2010 kan bli en flopp om de tar över alla dessa fackliga blocke­ringar som hindrar ett effektivt polisarbete.