Claes Arvidsson
Det gröna språkröret Peter Eriksson ordnade nyligen ett seminarium i riksdagen om Jakten på lycka. Det handlade dock inte om Peter Erikssons och Maria Wetterstrands strävan efter att miljöpartiet ska få ingå i en regeringskoalition med socialdemokraterna vid en valvinst 2010.
Nej, seminariet låg närmare gröna kärnvärden. Det handlade om kritik av överflödssamhället. Kärnvärden står också på spel i den medlemsomröstning som pågår fram till den 30 september. Frågan är om mp ska byta politik från nej till EU till ett ja. Kort sagt, ska man sluta driva kravet på att Sverige ska lämna EU.
Mona Sahlin har tidigare uttalat att EU är det största hindret för ett fördjupat samarbete med socialdemokraterna inför valet. Om medlemsomröstningen leder till att de gröna slopar utträdeskravet ligger vägen öppen till maktens korridorer. Förutsatt förstås att det verkligen blir ett maktskifte – och att socialdemokraterna går att lita på.
Det är jättebra om också miljöpartiet sällar sig till den stora politiska majoritet som finns för EU – och på så sätt blir ett vanligt parti. Debatten kan bli mer hyfsad och kanske kan det bidra till att det blir lättare att föra upp frågor som nu är politiskt döda på dagordning, t ex euron.
Men det är otroligt stort steg att ta. Så här formuleras den nuvarande kritiken på partiets hemsida:
”Miljöpartiet var inför folkomröstningen motståndare till ett svenskt EU-medlemskap och är det än idag. Vi har kunnat se att mycket av det vi varnade för inför folkomröstningen har blivit verklighet. EU har steg för steg fått mer makt på medlemsländernas bekostnad och är faktiskt något annat idag än det EU vi röstade om i folkomröstningen.”
”Vi vill att Sverige ska lämna EU.”
”En av de allra viktigaste anledningarna till att Miljöpartiet är motståndare till EU är att EU försvagar demokratin.”
”EU:s restriktiva flyktingpolitik bygger upp högre murar mot omvärlden…”
”Miljöpartiet vill inte att EU blir en militärallians, skaffar sig militär kapacitet eller utvecklas till en stat med en EU-armé. Det har dock länge funnits starka krafter inom EU som verkar i den riktningen. Tydligast har detta kommit till uttryck i förslaget till EU-konstitution.”
”Miljöfrågor är ett av de få områden där överstatliga beslut kan vara nödvändiga.”
Partiledningen kampanjar nu så att säga mot sig själv med de här pragmatiska argumenten:
1. Det behövs en politisk arena för gränsöverskridande frågor
2. EU finns – trovärdiga alternativ saknas
3. Kritiken skall framföras inom EU – där den har verkan
4. Utträde betyder anpassning utan att få delta i besluten
5. Mycket har förändrats sedan vi blev medlemmar. EU har växt från 15 till 27 medlemmar och fler är på väg.
6. Vi står inför stora utmaningar
7. Våra väljare vill stanna i EU
Kärnvärdesanhängarna kontrar i sin kampanj med klassiska argument:
1. EU:s utveckling är inte grön.
2. Vi vill ha folkstyre istället för Brysselmakt.
3. EU-kritiken är en tillgång.
4. Visst finns det alternativ till EU.
5. Klimathotet måste lösas globalt.
6. Exemplets makt är viktig för miljön.
Som sagt den 30 september får vi besked hur långt de gröna har hunnit på vägen till att bli ett vanligt parti.