Polisfackets privilegier väger tyngre

Du har inte förstått skillnaden mellan måltidsuppehåll och rast. Du är alltså jag, och han som ­väser otrevligt i luren är polis, från Stockholm.

Jag som inbillade mig att det var värt mer att få äta i lugn och ro utan störningar och krav på att vara nåbar (matrast utan betalning) än att vara tvungen att ingripa mot buset på stan mellan tuggorna (måltidsuppehåll på betald arbetstid). Men på den punkten har jag tydligen fel.

Jag har inte bett om att få gå i pension vid 61 och har ingen lust att avsätta 4,6 procent av lönen till något som jag inte vill ha, skriver en polis i 30-årsåldern. En äldre kollega (55 plus) är inte alls pigg på att börja pynta för något som han inte hinner få glädje av. Det borde jag begripa.

Jo, men poliser som har fyllt 55 år får ju en engångsinbetalning på ­67 ­­000 kronor ur den gamla polispensionsfonden. Vi talar om pengar som går rakt in i 55-plusarnas pensionsförsäkring som kompensation för det nya avtalet.
Och med all respekt: Varför är man över huvud taget med i ­polisfacket om man anser att det motarbetar ens intressen?

Sällan har jag fått mejlkorgen så översvämmad som efter min artikel om polisen nya arbetstidsavtal (11/9).

Stockholmspoliserna har i prin­cip idiotförklarat mig. Många ska vara tacksamma för att jag inte citerar dem mer utförligt.

Precis som flygledare och ­officerare har polisfacket i över ett decennium hårt drivit kravet att polisen ska få gå i pension vid 61 år.

Det är ett krav som alltså har tillgodosetts genom att polis­facket centralt har gjort upp med Rikspolisstyrelsen om att Sveriges poliser från och med den första oktober ska avsätta 4,6 procent av lönen per månad som del­finansiering av den förtida pensionen. Därutöver kommer skiftarbetande poliser att i snitt få arbeta en timma mer i veckan.

Max veckoarbetstid stannar dock på 38,17 timmar. De poliser i Stockholm som får mer än en timmes påökt per vecka kompenseras genom att landets övriga polismyndigheter avstår löneutrymme till kollegerna i huvudstaden.

Bakgrunden till att just Stockholmspolisen krånglar och hotar med att demonstrera är att man jämfört med övriga Polissverige har haft ett orimligt fördelaktigt arbetstidsavtal.
Polisers privata önskemål om färre men mer komprimerande arbetspass följt av längre ledighet har tillåtits väga tyngre än ­effektiviteten i verksamhet och medborgarnas tillgång på poliser i tjänst på tider och platser då det som mest behövs.

Nu stundar andra tider. I och med det nya nationella avtalspaketet ska svensk polis om huvudregel jobba normallånga pass (7-9 timmar) med normal 11-timmarsvila mellan. Det underlättar polisens arbete att upprätthålla ordningen och säkerheten inte minst vid gemensamma kommenderingar.

Dessutom säger den medicinska expertisen att det är mycket mer hälsosamt för kroppen att arbeta oftare och kortare än tvärtom. Även om det blir fler arbetsdagar per år.
Fast för polisfacket i Stockholm väger hälsoargumentet uppenbarligen lätt mot lyxen att få behålla sina gamla privilegier.