Per Gudmundson
Biståndet till Afrika borde på många punkter vara en källa till skuldkänslor för svenska skattebetalare. Och inte då i bemärkelsen att vi gett för lite. Vi har gett på fel sätt, och till. Bengt Nilsson, som ledarsidan skrev om i lördags med anledning av hans bok Sveriges afrikanska krig, fortsätter debatten nu i Expressen, sidan fyra:
”Ytterst få av de svenska biståndsländerna i Afrika har fått uppleva ett fredligt, demokratiskt maktskifte.
Zimbabwe är naturligtvis det tydligaste exemplet, men det finns många
fler. Angola var under flera decennier stor mottagare av svenskt
bistånd och har en av Afrikas snabbast växande ekonomier. Landet är i
dag en klassisk plundrarstat, en kleptokrati. En liten elit skaffar sig
förmögenheter på olja och mineraler medan majoriteten medborgare lever
i djup fattigdom. Detta är ett stort svek mot Afrikas fattiga. Det är
också ett svek som accepteras av den nuvarande svenska regeringen som
fortsätter med det missriktade biståndet.
Moçambique
tog förra året emot 200 miljoner kronor från Sverige i budgetstöd,
kontanter som går rakt in i statskassan. Det totala biståndet till
landet var 664 miljoner kronor. I UD:s beskrivning av Moçambique kan
man läsa om ”omfattande korruption, brist på insyn, straffrihet för
prominenta personer.” UD konstaterar också att ”det finns oroande
tecken på att Moçambique i praktiken är en enpartistat.”
Varför ska Sverige, alltså svenska skattebetalare, finansiera denna stat?”