S har ingen morot, ingen piska, bara åsna

Socialdemokraternas politiska förnyelse börjar bli allt mer uttalad. Ekot rapporterar i dag att processen med de fyra rådslagen närmar sig slutpunkten, vilket kanske är att ta i eftersom det ju slutligen är kongressen 2009 som ska formalisera resultatet. Icke desto mindre kan man konstatera att rådslagens arbete faktiskt redan lämnat avtryck.

I eftermiddag presenterar Ylva Johansson en av välfärdsrådslagets stora rapporter. Redan i måndags läckte hon delar ur den till SvD. Det centrala uttalandet från Johansson löd ”Vi måste kunna ställa krav på folk”, vad gällde sjukskrivningar och rehabilitering. Det tolkades som att socialdemokraterna åtminstone kunde tänka sig att visa piskan ibland för att driva på.

Men i den kommentar som presenterades på socialdemokraternas webbplats säger Johansson i stället: ”Vi föreslår inte skärpta krav”.

Hur ska s ha det? Krav eller inte krav? Det är begripligt om folk undrar. Den retorik som växt fram under Mona Sahlins reformår bygger nämligen just på att vara otydlig.

Man säger att man är emot regeringens förändringar, och att man vill ”återställa” exempelvis a-kassan och sjukersättningen. Men i nästa ögonblick säger man tvärtom. ”Självklart går det inte att i ett slag återställa allt till det läge som var” säger Thomas Östros i en intervju i senaste numret av Tiden, bara för att några meningar senare säga att ”Vi ska bygga välfärden och då måste utgångspunkten vara att vi ska ha
och kräva stöd för de skatter som behövs för att åstadkomma det vi vill”. Hur ska han ha det?

Alliansens jobbskatteavdrag är ett annat tydligt exempel. Socialdemokraterna har motvilligt accepterat de två första stegen och säger sig inte vilja riva upp den delen. Ett tredje steg i jobbskatteavdragsreformen säger man sig också vara emot – men kan inte lova att man ska riva upp. Man säger sig tro på incitament, men vill inte föra en politik som skapar dem. Ingen morot heller, alltså.

Poängen med alla olika signaler i utspelen tycks inte vara att staka ut någon ny riktning
för socialdemokratin. Någon vision om vartåt s vill går helt enkelt inte att skönja. I stället verkar det som att utspelen finns där för att ta udden av det särskiljande med Alliansens politik, och ge sken av att s mycket väl kan tänka sig att föra en sådan politik också. Vidare fungerar oklarheten som en utvidgning av vad som är möjligt att förespråka som socialdemokrat. Man kan vara för piskan och mot piskan, för moroten och mot moroten. Resultatet blir att man är varken eller. Frågan är om det fungerar.

För om man vare sig har moroten eller piskan kvar, så återstår ju bara åsnan.