Ledarbloggen
Per Gudmundson
Per Gudmundson
Skådespelaren Ola Rapace sågar svensk filmpolitik i Nyhetsmorgon i TV4:
”Hela filmbranschen i Sverige fungerar ju på ett helt utvecklingsstört sätt. Och det vet ju alla som är i branschen.”
”Om man tycker att Stalins Sovjet var, liksom… Att han kanske var lite ute och cyklade, så är det inte i närheten av hur svensk filmbransch fungerar. Hela systemet är helt sjukt.”
”Det grundläggande felet är att… Det finns en pott av filmstöd som det sitter två människor och bestämmer över – vilka filmer, vilka manus, som ska få tillgång till de här pengarna. Och det är i grunden ett helt sjukt system. Sen skulle det kunna bli bra ändå om det fanns folk som jobbade. Det är bara det att systemet stimulerar inte nån att jobba.”
”De som vill nåt och har nåt att komma med, de jobbar inte med film i Sverige. De jobbar med nåt annat. Musik, eller nåt där det finns möjligheter att göra nåt originellt.”
Rapace överdriver naturligtvis. Men det är slående att svensk filmpolitik efter mer än 45 år (Harry Schein grundade Svenska Filminstitutet 1963) knappt lyckats prestera fler mästerverk än den svenska filmbranschen gjorde under tiden innan dess införande, på den helt oreglerade marknaden. Syftet var att skapa kvalité, men resultatet blev statlig toppstyrning med tvivelaktiga resultat.
Den svenska filmpolitiken har varit lyckad så till måtto att den inte har raserat den svenska filmhistoriens vinningar. Men det är väldigt svårt att leda i bevis att den skulle ha tillfört så mycket.
(tipstack till bloggen Kulturrevolution)