Dags att välja väg för missnöjda liberaler

Om man är besviken på regeringen, hur ska man då agera? Å ena sidan vill man visa sitt missnöje med de frågor som misskötts, men å andra sidan vet man ju att den sörja som sitter i opposition inte skulle bli bättre.

Inom den liberala falangen börjar det bli dags att bestämma sig. Som man sa förr: Är du del av problemet – eller är du del av lösningen? På SVT Opinion presenterar Johnny Munkhammar sina argument för varför han nu blir aktiv moderat.

”Självklart finns det punkter i både sak och hantering – såsom
FRA-frågan, LAS, värnskatten och den obligatoriska a-kassan – som
förtjänar kritik. Men har Alliansen från ett frihetligt
reformperspektiv varit så dålig att den inte förtjänar stöd?

Maktskiftet
ledde direkt till att några skadliga företeelser avvärjdes – minns
flygskatten, lagen om rätt till heltid och stopplagen i sjukvården. I
övrigt är, enligt Aftonbladets genomgång i augusti 2008, 46 vallöften
av totalt 57, infriade eller på väg att infrias.”

”Paradoxalt nog tenderar vi att motsätta oss reformer när de
sker, och vi underskattar ofta de positiva effekterna. Men idag vill få
ha löntagarfonderna och Televerket åter. Men om vi inte förmår se
reformerna när de sker riskerar vi ta det hela för givet – då kan tiden
av förändring komma att ta slut, kanske redan 2010. Och Sverige behöver
fortsatta reformer.

Vännerna ska vara de tydligaste kritikerna.
Men det får inte leda till ett decennium av stillestånd och
särintressepolitik med Sahlin.”

I grunden har Munkhammar rätt. Precis som Erik Svansbo skrev i sin blogg Pophöger är det ett märkligt beteende att överväga sofflocket eller miljöpartiet när man vet att det oppositionella regeringsalternativet är sämre. Betydligt vettigare är att försöka hjälpa till att staka ut den väg Alliansen behöver gå för att göra landet bättre. Man behöver naturligtvis inte gå med i något specifikt politiskt parti (det är faktiskt svårt för oss alla att överhuvudtaget rekommendera något), eller ens aktivera sig i någon specifik rörelse. Men en mer konstruktiv ansats än att aktivt förvärra läget och hjälpa dem som vill dra landet i komplett fel riktning vore väl att föredra?

På den punkten hade Joe Hill rätt: Sörj inte – organisera er!