Upprustning är inte ett fult ord

Jag har inte precis låtit lovorden hagla över Sten Tolgfors (och det bästa företrädaren Mikael Odenberg gjorde var att avgå i protest). Men äntligen har Sten Tolgfors hittat rätt i försvarspolitiken. Rysslands invasion av Georgien leder till att propositionen om försvarets inriktning skjuts fram till i februari (SvD 9/9).

Det satt långt inne: efter en veckas krig hade Tolgfors fortfarande inte några ­andra tankar än att följa planen.

Det viktiga är dock att det nu verk­ligen blir en rejäl genomlysning av det ­säkerhetspolitiska läget och vårt behov av svenskt försvar. Den ryska invasionen 2008 är en vattendelare. Här är framtiden:

Ryssland anser sig ha rätt till en intresse­sfär och kommer också att använda etniska ryssar i ”det nära utlandet” som ett verktyg för att hävda den rätten.

Putindoktrinen förutsätter vidare att motreaktionen blir svag. USA är upptaget på andra håll och Europa har ingen gas. Georgien är alltså inte ett särfall. Det här är bara början. Och det kan bli mycket värre om herrarna i Kreml hamnar i en ekonomisk kris (och den behöver inte vara avlägsen).

Vi vet att Ryssland varken tvekar att provocera fram ett krig eller att ta till ­vapen mot en grannstat. Ointresset för att hitta gemensamma lösningar illustreras av obstruktionspolitiken i efterspelet till invasionen av Georgien.

Globalt kan man också räkna med att rollen som på-tvären-land kommer att förstärkas.

Slutsats: Att bara gulla med Putin lär inte fungera.

Alliansregeringen är en reformregering – och med reformer menar jag positiva förändringar. Försvarspolitiken tillhör ­undantagen. Visst har det dragits igång ­utredningar inom centrala områden, men det som blivit A och O är att leverera pengar till andra områden. Finansminister Anders Borg har första tjing på försvaret.

Med andra ord har de nya moderaternas försvarspolitik följt samma bana som ­regeringen Perssons. Man har stått fast vid inriktningen på omläggningen av försvaret, det vill säga med sikte på att göra internationella insatser och med svenska problem som en residual.

Därför är det patetiskt när Håkan ­Juholt nu försöker göra sig bred på rege­ringens bekostnad genom att förtränga ­socialdemokraternas ansvar för regementsnedläggningarna, flyttkarusellerna och resursdräneringen. Det är skamlöst.

Att skjuta på försvarsbeslutet med hänvisning till en förändrad verklighet ger

regeringen möjligheter att helt prestigelöst lägga om kursen för försvaret. Det får inte bli så att tidsförskjutningen är det enda som händer, utan det måste märkas att polletten har ramlat ned och att rikets säkerhet tas på allvar.

Därför är det oroväckande att Tolgfors i SvD-intervjun ­låter som han brukar om ekonomin och inte ens kan kosta på sig att säga:

I första hand ska vi se över hur resurserna används men ökade försvarsanslag kan naturligtvis inte uteslutas.

Det behövs nog att Jan Björklund driver på. Det är farligare att vara rädd för ordet upprustning, än att rusta sig för sämre tider.