Det Sten Tolgfors inte säger

Äntligen har Sten Tolgfors hittat rätt i försvarspolitiken. Rysslands invasion av Georgien leder till att propositionen om försvarets inriktning skjuts fram till i februari. Men det satt hårt inne: efter en veckas krig hade Tolgfors fortfarande inte några andra tankar än att följa planen.

Vad som nu fått honom att ändra sig är obekant, men det är viktigt att det sker en rejäl genomlysning av det säkerhetspolitiska läget och våra behov av ett svenskt försvar. Det är dock illa att det skulle behövas ett krig för att polletten skulle ramla ned.

Alliansregeringen är en reformregering – och med reformer menar jag positiva förändringar. Försvarspolitiken tillhör undantagen. Visst har det dragits igång utredningar inom centrala områden, men det som efterhand blivit allt viktigare för försvarsdepartementet är att leverera pengar till andra områden. Anders Borg har första tjing på försvaret.

Med andra ord har de nya moderaternas försvarspolitik följt samma huvudlinje som den tidigare socialdemokratiska regeringen. Man har också stått fast vid inriktningen på omläggningen av försvaret, det vill säga med sikte på att göra internationella insatser med svenska problem som en residual.

Att skjuta på försvarsbeslutet med hänvisning en förändrad verklighet ger regeringen möjligheter helt prestigelöst lägga om kursen för försvaret. Tidsförskjutningen får inte vara det enda som händer, utan propositionen läggs måste det märkas att rikets säkerhet tas på allvar. Och därför är det oroväckande att Tolgfors säger samma saker som han brukar – och när det gäller försvarets kostnader inte ens kan kosta på sig att säga:

I första hand ska vi se över hur resurserna används men ökade försvarsanslag kan naturligtvis inte uteslutas.

Det behövs nog att Jan Björklund driver på.