Snarare ’kulturell borgarskräck’

Gerhard Hoberstorfer antyder i sin replik på min artikel att jag är
anfrätt av ’borgerlig kulturskräck’. Det är svårt att bemöta,
naturligtvis, om grundinställningen är att en
ledarskribent på SvD per definition är ointresserad av kultur.

Men vi kan ju utgå från gemensam grund: på sensommaren 1989 löste jag entré till lilla stället Rackis i Uppsala, för att se Gerhard Hoberstorfers band Bad Liver & Brustna Hjärtan, och deras redan hyllade tolkningar av Tom Waits. Det var en kanonkväll. Inte lika bra som när jag såg Tom Waits på Draken 1987, men ändå klart minnesvärt. Jag har dock glömt hur det kunde komma sig att vi i gänget kände till Bad Liver – hade debutskivan ens släppts i augusti 1989? – men jag antar att det beror på djupt ingrodd kulturskräck…

Hur som helst: Hoberstorfer gör ett slentrianbemötande. Det som räddar det hela är språkbehandlingen. Särskilt uppskattar jag skämtet ”Det är som om sossarna skulle låta Arne Anka bli näringsminister bara för att jävlas”. Tyvärr faller vitsen platt på grund av att det ju var just vad sossarna gjorde. Och inte nog med det. De gjorde också slarvsylta av kulturministerjobben. Eller var det någon, verkligen, som ansåg att Margot Wallström eller Marita Ulvskog hade någon kompetens med sig in i kulturministerjobbet när det begav sig? Var de bättre lämpade än Cecilia Stegö eller Lena Adelsohn Liljeroth? Men var det någon som ropade ”Nu dör konsterna!” när Wallström blev kulturminister? Det är inte borgerligheten som lider av kulturskräck. Snarare råder något slags ’kulturell borgarskräck’.

En mängd aktörer på kulturområdet förutsätter helt enkelt att borgerliga företrädare är ointresserade av och fientligt inställda till kultur. Men så är det inte. Vi delar bara inte den hjärndöda tilltron till den politiska inriktning kulturen gavs i 1974 års kulturproposition.

Trots att jag i min text understryker att det råder bred enighet om en omfattande offentlig finansiering av kulturen, och trots att jag inte på något sätt ifrågasätter detta, menar Hoberstorfer att jag genom beskrivningen av en korkad källarteater drar alla över en kam. Precis som om jag vore motståndare till Stockholms Stadsteater eller Grafikens Hus i Mariefred eller IASPIS.

Precis som Hoberstorfer vill jag se mer resurser till konsterna. Jag är bara inte övertygad om att planekonomi är rätt metod. Det har ju inte fungerat på något annat håll. Jag tror att man måste skapa fler finansieringsmodeller än den offentliga. Då, men först då, kan konsten verkligen bli påkostad.

I helgen föreläste jag för ett tjugotal unga liberala blivande opinionsbildare just om behovet av en levande kulturdebatt inom högerblocket, och just om behovet av offentligt finansierade kulturinstitutioner. En av arbetsuppgifterna i den avslutande workshopen var förresten att hitta på konkreta politiska förslag för att öka penningtillflödet till kulturen. Men det kunde så klart inte Hoberstorfer veta. Det är kanske som han skriver: ”en bra början kunde kanske vara att intressera sig för vad vi gör”.