Katrina och vågorna

I helgens upplaga av P1:s Medierna avhandlades bland annat den ständigt aktuella frågan om nyhetsvärdering – denna gång aktualiserad genom den gångna veckans olika naturkatastrofer – orkanen Gustav, jordskalvet i Kina och översvämningarna i Indien.

Genom att klocka respektive inslag i Aktuellt konstaterade Medierna att orkanen Gustav (144 sekunder) som drog in över New Orleans värderats som sex gånger viktigare än skalvet i Kina (23 sekunder), som gjorde 100 000 kineser hemlösa samt åtta gånger viktigare än de översvämningar (18 sekunder) som isolerade en miljon människor i Indien.

I inslaget intervjuas även Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och vänsterpartist, som menar att bakom nyhetsvärderingen ligger en ”kvarleva av en rasistisk syn på världen”.

Tja. Så kan man förstås tolka det. Men det är att förenkla saker och ting ganska rejält.

Mia Holmgren på DN:s utrikesredaktion får därefter i uppgift att ge den lite mer komplicerade bilden – det vill säga hon får förklara att:

1) Gustav var politiskt intressant i ljuset av hur otroligt illa den amerikanska administrationen skötte den förra orkanen som drabbade New Orleans.

samt att

2) Det fanns ytterligare en politisk dimension i det faktum att Gustav närmade sig USA samtidigt som republikanerna gjorde sig redo för sitt konvent.

Hennes förklaring verkar dock inte duga och jakten på nyhetsvärderingens dolda motiv går vidare. Näste man till rakning är Janne Lindström, redaktör för den aktuella nyhetssändningen. Han fyller på Mia Holmgrens resonemang och förklarar att USA är en stormakt och att det som sker där påverkar oss, ja hela världen, vilket ger händelser där extra tyngd.

Begripligt, kan tyckas. Men Medierna är för dagen utrustade med sin allra mest barnsligt oförstörda blick och ställer troskyldigt frågan:

– Känner du dig närmare en amerikan än en indier?

Den frågan tycker Janne Lindström är väldigt svår. Jag förstår honom. Där sitter han, med en mikrofon under näsan och väl medveten om att han i dramaturgin tilldelats rollen som den hänsynslöst vuxne som ska avslöja för de oskuldsfulla barnen att tomten inte finns. En omöjlig uppgift att ro i land.

För det första. Självklart är sympatin och medkänslan densamma för varje människa som drabbas av katastrofer. Men lika självklart är det att identifikation lättare inträffar när vi kan se stora likheter med våra egna liv. I den meningen är bilköerna på väg ut ur ett evakuerat New Orleans faktiskt något som tv-tittaren enklare kan identifiera sig med än bilder från den indiska landsbygden. Inte för att vi värderar amerikaner högre, men för att vi snabbare kan orientera oss i scenografin.

För det andra. Om jag inte minns helt fel bevakades exempelvis den förra jordbävningen i Kina betydligt mer ingående – just för att det då fanns en politisk aspekt i form av de stundande Olympiska spelen. Hur Tännsjös rasistiska och kolonialistiska tolkning spelar mot detta faktum kan man undra.

För det tredje. Man kan förstås tycka att det är stötande att kombinationen katastrof + politiska skeenden generellt konkurrerar ut katastrofer utan sådana implikationer. Man kan finna det osmakligt att världspolitiken som sådan anses viktigare än att mänskliga liv släcks. Men man behöver faktiskt inte låtsas att man inte förstår bakgrunden som är fullt begriplig.

En betydligt mer intressant kritisk fråga i sammanhanget vore den om hur globaliserad journalistiken är när man inte oftare hittar de politiska implikationer som säkerligen står att finna också kring de båda katastroferna i Kina och Indien. Vi talar trots allt om två andra supermakter, med nog så stor inverkan på världspolitiken.