Gerhard Hoberstorfer: ’Borgerlig kulturskräck’

REPLIK på ledarartikeln Ska Ingrid Swede också ha kulturstöd? från skådespelaren Gerhard Hoberstorfer:

Per Gudmundson skriver lite putslustig på ledarplats om hur tokigt det kan bli när tossiga ”kultur-arbetare” (om nu porrmodeller räknas dit) har orimliga krav på försörjning och förväntar sig samhälls-stöd för de mest bisarra idéer. När så inte sker blir dessa djupt indignerade och tar till brösttoner. Jag antar att syftet med övningen är att föra i bevis hur bångstyrigt, omättligt och orimligt kultursektorn rent generellt beter sig. Nej Per, Ingrid Swede ska inte ha kulturstöd för en porrfilm. Och jag tror inte någon handläggare på vare sig filminstitutet, kulturrådet eller någon annan instans tycker något annat. Och om inte ens Strix television nappade på det hela så måste det ju verkligen ha varit en riktigt usel idé. Samme handläggare anser nog inte heller nämnda källarteatergrupps argument för beviljat stöd vara särskilt välgrundat. Samtidigt får man väl konstatera att det väl var väldigt skönt att denne handläggare fanns till hands och kunde avstyra det hela. Egentligen bevisar Gudmundsons resonemang ju bara att systemet fungerar. Ingrid Swede lyckades vare sig dupera samhället eller marknaden – idé var för dålig. Och usla idéer finns väl lite överallt. Jag är säker på att det ganska snabbt går att hitta ett par likvärdigt infantila önskningar inom någon av borgerligheten omhuldad disciplin – varför inte friskolor? Så vad är det Gudmundson far efter?

Knappast att filminstitutet, kulturrådet och andra bidragsbeviljande myndigheter inte är kompetent att göra samma bedömning som han gör? Att hela sektorn är dysfuktionell och befolkad av parasiter? Kanske. Troligast är dock att det bara är helt normalborgerlig kulturskräck. Det är tråkigt att behöva konstatera att man som liberalt sinnad kulturarbetare – tänk – det finns faktisk kulturarbetare som inte programmatiskt uppfattar sig själva som socialister – ständigt drivs åt vänster med hjälp av Gudmundsonsk argumentation. Tänk själv att få sig en Cecilia Stegö till livs direkt efter en borgerlig valseger. Det kan driva den bäste folkpartist ända bort till Pol Pot. Det är som om sossarna skulle låta Arne Anka bli näringsminister bara för att jävlas. Hur ska man tolka det? – djup okunskap – alternativt aktivt ointresse – eller, som sagt, helt vanlig borgerlig kulturskräck.

Gudmundsons lilla betraktelse illustrerar en bekväm position att ta till när man själv inte har något vettigt att säga. Kultursfären är ett borgerligt trauma som alltid är lätt att attackera som osaklig, diffus och pretentiös – och alltså då – Socialistisk per definition, eller? Är det sjuttiotalsarvet som spökar? Kommunister på Svt och inom teatersvängen – utom då Dramaten som står där som ett fyrbåk i natten. Har det inte hänt mer? Det hela blir bara ännu underligare när man hör Jan Björklund lägga ut texten om absoluta värden och kunskapskolan och allt vad det är. För i praktiken är det ju liktydigt med den materia vi har att hantera dagligen. Bara som ett exempel tillhandahåller Stadsteatern i Stockholm just nu en Tjechov, en Tolstoj, en Söderberg, en Ibsen, en Strindberg och ytterligare lite Fröding, Lessing, Becket och Fassbinder m.m. som kulturbärande upplevelser. Något av det kan vara lite för tossigt för herr Gudmundson men en bra början kunde kanske vara att intressera sig för vad vi gör inom ”kulturen” innan den vanliga kulturreflexen spritter till och drar allt över en kam. Det blir så tröttsamt.

Eller vänd på kuttingen. Om nu allt är så konstigt, det skulle vara intressant att en enda gång få höra en borgerlig röst uttala en enda framåtriktad vision om hur kulturen och dess finansiering ska fungera. Vilket jobb den förväntas göra i alliansens samhälle – utom att kosta så lite som möjligt. Men var då för Guds skull lite mer kreativa än att bara tjata om marknaden – för om marknaden får råda allena så kommer Ingrid Swede till slut inte ha några som helst problem med att finansiera sitt skolporrprojekt. Marknaden utan någon som helst styrning är nämligen inte så dum som man tror – den är dummare.

Gerhard Hoberstorfer
Skådespelare Stockholms Stadsteater