Kuba är föga föredöme för kulturen

I Dagens Nyheter fortsätter debatten om kulturen, pengarna, publiken och den borgerliga kulturpolitiken. Diskussionen där fungerar som en utmärkt pendang till Tobias Brandels artikel i gårdagens SvD om hur mycket skattepengar som läggs per åskådare. För man kan ju verkligen fundera över hur pass ett sådant ekonomiskt synsätt är tillämpligt på kulturverksamhet.

I gårdagens repliker från å ena sidan liberalen Erik Zsiga och å andra sidan vänsterpartisten Ann Mari Engel kan man skönja två distinkt separerade synsätt på kulturen. Medborgarens mot politruckens.

Zsiga ser konsten som ett svar på ett folkligt behov av andlig spis (och tycker alltså rimligen att Brandels sifferexercis är relevant): ”Publiken är, med sina oändliga skiftningar i smak och intressen, bättre än politiken på att levandegöra kulturen. Om man inte tror det har man en märklig människosyn.”

Engel, däremot, vill som vänsterpartistisk kulturpolitiker ”framhålla kulturens livsviktiga roll som motkraft” till kommersialisering. Engel är överhuvudtaget inte intresserad av att någon större publik ska uppskatta teatern, dansen eller konsten. ”Publikkontakten är ju själva kärnan i all teaterverksamhet”, skriver hon, men påstår i nästa sats att den inte bör mätas i termer av kvantitet. ”Det är kvaliteten på innehållet i publikmötet man vill slå vakt om, vilket blir allt svårare när teatrarna tvingas in i krasst marknadstänkande.”

Följdfrågan på Engels resonemang måste bli vad det är hon klassificerar som kvalitet. Låt mig ge ett par ledtrådar.

Så här uppskattande skrev Ann Mari Engel om kulturens situation i kommunistdiktaturen Kuba (i Tidskriften Kuba nr 2 – 2002, utgiven av Svensk-kubanska föreningen):

”En omfattande teaterverksamhet har funnits på Kuba alltsedan
revolutionen, framför allt inom amatörteatern som använts
för upplysning och diskussion i aktuella frågor.” I texten prisas vidare ”det vitala kubanska konstlivet”, och Engel avslutar med att berömma den moderna kubanska teatern för att den väcker ”livliga diskussioner om moral, prostitution och
marknadsmekanismer.” Upplysning och livliga diskussioner. I en kommunistdiktatur. Man häpnar. Man tror att hon formulerat sig olyckligt. Men, nej.

Denna så kallade upplysningstradition ville Engel nyligen försvara i ett upprop vars formuleringar hon satte sitt namn under. Uppropet protesterar mot ”demonisering
av det land som i hela tredje världen hyllas för sitt enträgna motstånd
mot den rika världens herravälde och utplundring av den fattiga.” Kuba kallas vidare en ”stark inspirationskälla och avgörande kraft i Latinamerikas demokratiska utveckling”.

Borde Engel ges större inflytande över kulturlivet? Jag tycker inte det. Jag tycker inte ens att hon kvalificerat sig som en seriös röst i debatten. Håller man Kubas kulturliv som föredöme har man förvisat sig själv till historiens utvisningsbås.