Våldtäktsmål är inte nämndemäns starkaste gren heller

Två års fängelse för en våldtäkt som ska ha begåtts för åtta år ­sedan och där barnflickan var med på, så att säga, allt fram till det avgörande ­momentet. Det var ett strängt straff som Ystad tingsrätt i fjol dömde Tito Beltran till.

I dag inleddes förhandlingarna i Hovrätten för Västra Sverige. Den mediala cirkusen lär inte bli mindre under det andra varvet, med kändisar som Carola Häggkvist och skådespelaren Maria Lundqvist i repris i vittnesbåset. Men trots ståhejet talar mycket för att hovrätten kommer fram till ett lägre straff än tingsrätten.

I dag gjorde TT mig uppmärksam på ett annat våldtäktsmål som man får hoppas att åklagaren låter samma hovrätt få en chans att rätta till. Denna gång är det tingsrätten i Mölndal som har förirrat sig i den juridiska snårskogen.

Till skillnad från i Beltranfallet är parterna här i alla väsentlig­heter överens om vad som har hänt. Kvinnans uppgifter om att hon har svarat nej på frågan om hon vill ha sex med mannen bekräftas av mannens berättelse.

Först svarade hon nej på ­ex-pojkvännens fråga om de ”skulle mysa”. Därefter tackade hon nej till hans erbjudande om att ha sex ytter­ligare en gång. Det framgår också att mannen så här långt inpå kvällen mycket väl förstod att kvinnan inte ville ha sex med honom.

Han är klar över detta, alltså att hon har sagt nej även om hon därefter klär av sig i underkläderna och kryper ner i hans säng. Ändå drar han alltså isär hennes ihopknipta ben och genomför samlaget, ­eftersom ”han var så sugen”. Med tillägget: om hon sagt nej hade han slutat.

Straffet bör bestämmas till två års fängelse, skriver juristdomaren i en skiljaktig mening till ­domen. Men juristdomaren är alltså på vanlig svenska överkörd av de juridiskt oskolade nämndemännen. De som ska stå för det sunda förnuftet i domstolen.

Som företrädare för det sunda förnuftet förklarar de tre nämndemännen att åtalet mot den misstänkte mannen ska ogillas. Till skillnad från juristdomaren ifrågasätter lekmannadomarna inte mannens uppgift om att han bums skulle ha avslutat samlaget om kvinnan hade bett honom göra det.

Med tanke på kvinnans agerande (klär av sig och lägger sig i sängen) hade den tilltalade dessutom skäl att tro att hon ändrat upp­fattning och nu ville ha sex, resonerar nämndemännen. Att mannen själv säger att han under sam­laget förstod att kvinnan inte ville ha sex med honom, det är inte ­heller något som rubbar nämnde­männen i deras uppfattning om att mannen är oskyldig.

Som nämndemän ibland har förklarat för mig har lekmannainflytandet en viktig och demokratisk funktion i den rättsliga processen ­eftersom nämndemän tillför, just det, sunt förnuft och tänker som folk gör mest. Men hur det än är med den saken kan inte dömandet i en rättsstat grundas på allmänt tyckande och kännande, i värsta fall rena fördomar.

Sedan begriper inte jag varför en kvinna som säger ifrån att hon inte vill ha sex med en man ändå kan vara så oförsiktig att hon ­kryper ner halvnaken i hans säng. Av­görande för den juridiska saken är det dock inte.