Nedskärningar? Knappast!

Det har aldrig
satsats så mycket på välfärden som i dag. Ändå lever folk i tron att
vården och omsorgen drabbas av konstanta nedskärningar. Varför?

I förra veckan presenterade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) delar ur den kommande rapporten Välfärdsmysteriet. I motsats till vad man brukar få känslan av, visade SKL att utgifterna för välfärden ökat kraftigt under de senaste decennierna.

”Enligt
en undersökning som Sveriges Kommuner och
Landsting (SKL) låtit göra är det åtta av tio svenskar som tror att det
satsades mer på välfärdstjänsterna förr än i dag. Men i verkligheten är
det precis tvärtom. I rapporten ’Välfärdsmysteriet’, redovisar
Per-Lennart Börjesson, ekonom på SKL, att kostnadsökningen av
välfärdstjänsterna har ökat med 50 procent mellan 1980 och 2005.

– Och det handlar inte bara om den demografiska utvecklingen,
konstaterade Per-Lennart Börjesson. Ökningen är större än vad som kan
motiveras av den förändrade befolkningsstrukturen. Resurserna har ökat
med en procent mer per år än vad som varit nödvändigt sett bara till
demografin.”

Den alltid läsvärda bloggen Inslag, som drivs av statsvetaren Peter Santesson Wilson, lyfter i dag fram siffror som visar hur det kan se ut i praktiken. Exemplet är hämtat ifrån Region Skåne och Thomas J Nilsson, som jobbar med kommunikation åt regionen.

”Jag arbetar med medborgardialog i ett landsting (Region Skåne), och
jag kan bekräfta att de allra flesta är helt övertygad om att
sjukvården hela tiden fått mindre pengar. När jag själv sätter mig ner
med budgetar, årsredovisningar och personalredovisningar för att bilda
mig en egen uppfattning träder en helt annan bild fram.

År 1999 spenderade Region Skåne 13,5 miljarder kr på hälso- och
sjukvård (i 2007 års penningvärde). År 2007 lades 20,5 miljarder kr på
hälso- och sjukvård! Detta är alltså de pengar hälso- och
sjukvårdsnämnden spenderat på vårduppdrag, inget av detta har gått till
central administration eller kollektivtrafik. Under samma period har
skatten höjts med c:a 10 % (från 9,39 till 10,39), befolkningen har
ökat med 6% och den förväntade medellivslängden för skåningar höjts
från 76,7 till 80,1 år.

På samma sätt har antalet läkare ökat med 22 % och antalet
sjuksköterskor med 19 % under perioden 1999-2007. Antalet icke-vårdande
personal (byråkrater, läkarsekreterare, chaufförer etc) har ökat med
4%. När jag nämner dessa siffror till mina kollegor har t o m de svårt
att tro mig. ALLA “vanliga” människor jag möter tror att antalet läkare
och sjuksköterskor har minskat markant (en enda person jag mött trodde
att det legat stilla) och en del tror att jag ljuger dem rakt i
ansiktet när jag berättar om de siffror jag har kommit fram till.”


Man kan betrakta den här diskrepansen mellan vad folk
tror och vad som är sant som ett kommunikativt problem. Men viktigare
är att se skillnaden som ett utslag av ett högst verkligt politiskt
problem.

Den planekonomiskt styrda vårdapparaten har missat att
göra vårdapparaten tillgänglig, vilket gett intrycket av att resurserna
krympt när det i själva verket varit tvärtom. Att befolkningen blir
äldre och mer vårdkrävande skulle kunna vara ett mindre problem om
vården drevs rationellt.

(ps: detta blogginlägg postas här för andra gången, då det tydligen blev raderat tidigare – vi hoppas rss-läsarna ursäktar!)