Han var det svenska musikundret

Få, om någon, har haft lika stor betydelse i det moderna svenska
musiklivet som Arne Domnérus. I hans orkester spelade Lars Gullin,
Gunnar Svensson, Bengt-Arne Wallin, Georg Riedel, Rune Gustafsson, Jan
Johansson, Bengt Hallberg – ja, det känns nästan fräckt att inte räkna
upp alla storheter, men namnen är bara tänkta som exempel på vilka
talanger som levde och utvecklades under Dompans kapellmästeri.

Det
talas ofta om ett svenskt musikunder. Det brukar dateras någon gång
till sjuttiotalet och ABBA:s internationella genombrott. I nya numret
av Axess (6/2008) upprepas denna tes.

”Nu i dagens
tvehågsna tid av vikande försäljningssiffror och en alltmer likriktad
musikindustri känns det relevant att fråga sig vad som bäddade för
ABBA:s framgångar och hur det svenska musikundret kunnat stå sig så
pass länge trots det ringa rekryteringsunderlaget”, skriver Lars Anders
Johansson i en artikel.

Men det svenska musikundret var
ingen produkt av kommunala musikskolor eller Eurovisionsschlagersegrar.
Det svenska musikundret skedde långt tidigare: på Nalen i Stockholm,
runt Arne Domnérus.

1951 till -64 var Domnérus orkester fast
engagerad på Nalen. Hans band var så inflytelserikt att man talade om
”Dompan-sättning”, alltså ett slags standardbesättning vad gäller
instrumentering. När musiker behövdes till skivinspelningar i Stockholm
hämtades de allt som oftast ifrån Dompans orkester. Domnérus lånade mer
än gärna ut sina musiker, som återkom med friska idéer från jazzens
avantgardeverksamheter. Domnérus orkester var tidens mest
professionella, både vad gäller pålitlighet i arbete och musikalisk
kvalité. Man kombinerade helt enkelt ”kommersiellt” med ”seriöst” (även
om vi med dagens mått rimligen tycker att den uppdelningen känns
konstlad).

Domnérus väckte tidigt internationell uppmärksamhet.
Hans inspelningar på Metronome 1949 -50 gavs också ut i USA, och rönte
positiv kritik. Enligt legenden var Domnérus påtänkt för gästspel hos
New Yorks ledande jazzklubb Birdland. Men tyvärr hindrade det
amerikanska musikerfacket Domnérus från att då erövra kontinenten.

Det
svenska musikundret gick dock inte att stoppa. Den 25 maj 1954 spelade
Lars Gullin – barytonsaxofonist i Domnérus orkester – in Danny´s Dream.
Samma år vann Lars Gullin den amerikanska jazztidningen Down Beats favorittävling. Det svenska musikundret var fullbordat.

Arne Domnérus roll
i svenskt kulturliv går inte att förmedla på ett korrekt sätt. Tänk
svensk jazz utan musikerna i textens början. Det kanske inte hade
blivit någon Visa från Utanmyra, ingen Danny´s Dream, ingen Pippi Långstrump eller Emil, ingen Helmer Bryd hos Hasse och Tage. Och då har vi inte ens nämnt de egna inspelningarna.

Det svenska musikundret var större än den kommunala musikskolan. Det var stort som Arne Domnérus.