Sanna Rayman
Ekot rapporterade i går, med anledning av det internationella biståndsmöte som nu pågår i Ghanas huvudstad Accra, om att många länder villkorar biståndspengar
Detta förhållande fick skarp kritik, bland annat från paraplyorganisationen Forum Syd.
Biståndsministern Gunilla Carlsson höll emellertid fast vid regeringens åsikt att ”det är rätt att ställa krav på mottagarländerna när det gäller exempelvis mänskliga rättigheter och demokratifrågor”.
Idag riktas mer kritik mot regeringen och biståndsministern. Faktum är att det är ”de fattiga” – allihopa får man anta – som genom språkröret Joe Frans, före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, kommer med kritiken.
”Krav och villkor håller inte i längden”, menar Frans i ett pressmeddelande från Broderskapsrörelsen.
Missförstå mig rätt. Jag raljerar inte över världens fattiga. Däremot raljerar jag en smula över Joe Frans som en helt vanlig tisdag i september utser sig själv till deras röst. Det är faktiskt ganska förmätet.
Självklart är det rätt att förena biståndet med vissa krav. Vi har haft en tillräckligt lång debatt om problem med såväl slarv som dåliga resultat – både i Sverige och globalt – för att veta att status quo i biståndspolitiken inte är att föredra.
Frågan om vilka krav som borde vidhäftas biståndet lär få ny aktualitet inom kort, när journalisten och författaren Bengt Nilssons nya bok Sveriges afrikanska krig lanseras.
Boken är, enligt förlaget Timbro, en ”uppgörelse med hela den svenska biståndskulturen” som ”avslöjar hur Sida under flera decennier har finansierat krig och stöttat diktaturer i Afrika”.
Man anar att Joe Frans ”fattiga” kanske hade velat se ett och annat krav ställt redan för länge sen.