Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Formen för övervakning verkar avgöra hur vi uppfattar intrånget skriver Susanne Wigorts Yngvesson i dagens SvD.

Det är intressant, jag funderade själv på samma sak häromdagen. Kameror, i soprum och trapphus med mera, verkar vi kunna acceptera och rentav bejaka, medan FRA-lagen väcker starkt motstånd.

En förklaring är förstås omfattningen. FRA-lagen i dess nuvarande tillstånd ger en statlig myndighet tillgång till all vår internetkommunikation. Hade vi fått en lag som stipulerade kameror i samtliga svenska trapphus och villaområden hade nog också diskussionen fått en annan omfattning, men att veva igång över enstaka kameror får dig snabbt att framstå som en person med solkigt mjöl i påsen.

Kamerorna diskuteras sällan i en större kontext. Det blir aldrig mer än en högst vardagsnära diskussion om mig, mina grannar och kameran. Då kan man enklare bejaka intrånget – ja kanske till och med gilla det.

Till exempel. En del av mina grannar struntar konsekvent i att sopsortera och slänger sina glödlampor i soprummet – trots att vanliga glödlampor innehåller tungmetall och lågenergi-dito härbärgerar kvicksilver. Över detta oskick grymtar jag ofta ilsket, inte minst eftersom jag vet att när dysfunktionen pågått tillräckligt länge, ja då stänger hyresvärden helt sonika ner soprummet och gör min körkortslösa vardag än besvärligare. En kamera skulle säkert styra upp detta miljöovänliga kaos.

Ändå vill jag inte att det ska gå inflation i kamerorna heller. De är dålig pedagogik som skapar ögontjänande medborgare. Dessutom gör de noll och intet av sådana trevliga mänskliga egenskaper som spontanitet.

Jag menar kom igen, vad föredrar vi? Ett samhälle där man på oklara grunder kan känna sig ”trygg” i hissen eller trappen tack vare kameror? Eller ett där du kan ta dig friheten att grovhångla i densamma när andan faller på?

Arkiv

Fler bloggar