PJ Anders Linder
Arbetslinjen är verklighetsfrämmande. Det skriver Per Dahl (21/8), som är politisk chefredaktör i Barometern och ansvarig för en av Sveriges klokaste och vitalaste ledarsidor.
Vad menar karln? Det är väl utmärkt att vi har fått en regering som förstår sig på arbetets värde, förverkligar en politik som gör att fler kan få jobb och ser till att arbetet lönar sig bättre?
Absolut, och jag tror inte heller att Per Dahl är av annan mening. Han är något annat på spåren. Måltavlan är en ensidighet i perspektivet, där de ansvariga verkar se lönearbete på heltid som den enda riktigt legitima sysselsättningen för vuxna människor.
Efter att ha beskrivit hur goda vänner (och han själv) kämpar med ansvaret för närstående, skriver han: ”Om vi offentligt och ihållande kräver att alla ska jobba intensivt heltid oavsett hemförhållanden, barn, föräldrar och annat i det privata livet får vi ta följden: en stadig följd av människor som sliter ut sig så mycket fysiskt och psykiskt att de till slut blir utbrända.” Receptet är varken övertidsförbud eller friår, utan Dahl efterlyser reformer och debatt som förbättrar förutsättningarna för oavlönat arbete och ökar respekten för det.
Jag skulle vilja gå ett steg längre. Om Per Dahl vill hålla de professionella arbetsinsatserna i schack för att skapa mer tid och utrymme för de civila, tycker jag att det är viktigt att man också bejakar glädjen och leken. Arbete och plikt kan ge mening åt tillvaron, men tillvaron kan få mening på fler sätt än arbete och plikt. Det behövs tid inte bara till ärenden åt släktingar utan även till middag med vännerna, Mad Men på dvd eller en stund vid pianot.
Lönearbete ger upphov till efterfrågan och skatteinkomster, men för den skull måste inte politiken alltid gå ut på fler lönearbetade timmar. Att en viss åtgärd inte ökar arbetsutbudet är inte alltid ett dräpande motargument; den ökar kanske svängrummet och livsglädjen i stället. Att de som redan sliter många timmar i veckan ska slita ännu hårdare känns varken som ett vettigt eller vinnande budskap.
Samtidigt är det, som bloggaren Dick Erixon påpekar, urviktigt med ”arbetslinjen” som kontrast till ”bidragslinjen”. Flest möjligt arbetade timmar är inget rimligt mål i ett fritt samhälle, där människor ska kunna göra egna livsval. Men det är helt rätt att sträva efter att så många vuxna människor som möjligt ska kunna försörja sig själva. Det kräver stramare bidragsregler, bra stödprogram för dem som står längst från arbetsmarknaden, sänkt skatt på arbete och gynnsammare villkor för dem som ska anställa och skapa jobb.
Jobbskatteavdrag och nya regler i socialförsäkringarna är viktiga steg på vägen, och nu bör mycket handla om företagsklimatet. Men för att politiken ska bli riktigt bra vore det välkommet med en mindre ”verklighetsfrämmande” retorik. Vi vill ha ledare som håller arbetets värde högt men också har blick för hela människan.