Obama borde ha valt Hillary Clinton

När presidentkandidaten väljer sin kompanjon berättar han för
väljarna vilket problem han vill lösa – och säger därmed också något om
vilka svagheter han identifierar hos sig själv eller i den egna
kampanjen.

När Roosevelt lurade Truman att ställa upp var det ett drag i en
partiintern maktkamp; Kennedy valde Johnson för att göra en nödvändig
inbrytning bland sydstatsväljarna; Clinton valde Gore för att förstärka
sin egen, ungdomliga image i kampen mot den ultimata Washingtoninsidern
Bush d.ä.; Bush d.y. valde den erfarne Cheney som regeringshjälp –
Cheney bidrog inte ett dugg till valsegern eller Bushs framtoning.

Hur ska man tolka att Barack Obama väljer en 65-årig veteran, Joe Biden, med utrikes- och säkerhetspolitik som specialitet?

Svaret är uppenbart: Obama vill signalera till väljarna att frågorna
tas på största allvar och att hans administration kommer att ha
kompetens på området.

Jag ser två risker och två fördelar med Obamas val.

Risk nummer ett är att Obama markerar att hans kritiker har rätt. Det
är en sak att plocka en vice presidentkandidat med specialkompetens
inom till exempel miljöområdet. Men att tala om för väljarna att man
behöver förstärka på det område som utgör presidentens främsta ansvar
får en att undra om inte Biden borde ha Obama som assistent, i stället
för tvärtom.

Risk nummer två är att Obama inte vinner – Biden är inte någon uppenbar
tillgång som röstmagnet. Om Obama står som förlorare den 4 november
kommer det faktum att han inte ställde upp tillsammans med Hillary
Clinton att uppfattas som ett misstag av gigantiskt mått.

Senatorn från New York vid sidan om Obama skulle ha entusiasmerat det
demokratiska partiet på samma sätt som under primärvalsprocessen:
miljoner demokratiska soffliggare hade engagerats. Dessutom vore det en
kittlande duo också för många mittenväljare. Även de som inte är lojala
med dess politik hade velat se dem i Vita Huset av historiska,
psykologiska och sensationalistiska skäl.

Problemet Bill? Nå, han och hans hustru kommer inte att försvinna i och
med att Biden valdes. Skillnaden är att de nu kommer att stå utanför
tältet och pissa in, i stället för tvärtom (för att använda ett av
LBJ:s många märgfulla uttryck).

Fördel nummer ett med Biden är att han faktiskt kommer att leverera
just vad Obama söker. Senatorn från Delaware är en oomtvistat kunnig
och erfaren utrikespolitiker, som utan tvivel kan matcha John McCain.

Fördel nummer två är att Biden är en mäktig och populär politiker inom
det demokratiska partiet. Efter valet ska Obama hantera en besviken
Clinton och en urstark demokratisk kongress, som kommer att förvänta
sig betydligt mer än Obama kommer att vilja eller kunna leverera. De
interna maktstriderna kommer att avlösa varandra. I det klimatet kommer
Biden att vara till stor hjälp.

Men det förutsätter förstås att valet vinns och det är nu inte mer
sannolikt i dag än vad det var före valet av Biden. Inom några dagar,
när uppståndelsen lagt sig, kommer analytikerna att kommentera Obamas
utnämning med uttryck som på en skala befinner sig mellan ”jaså…” och
”varför?”.

John McCain har fått en utmärkt möjlighet att trumfa Biden med eget val.

Roland Poirier Martinsson är kolumnist på SvD:s ledarsida. Han författare och filosof och leder sedan några månader Timbro Medieinstitut.