Om kulturvänsterns magsura idisslande i DN

Sällan får man höra så mycket magsurt idisslande som när kulturvänstern ska debattera. Dagens Nyheter (vars kulturdel tycks dela de framförda värderingarna) viger i dag närmast en helsida åt en samling teatermedarbetare som oroar sig för vart en borgerlig kulturpolitik leder.

Och det låter som parodi. Som en Lorrysketch med en bitter Stefan Sauk.

”Varför har vi i Sverige en regering som just nu
säljer ut vår gemensamma materiella – och immateriella – infrastruktur?
Varför är det viktigare att till varje pris forma oss till lydiga
konsumenter? Är vi ett land eller är vi en galleria?”

Herre min kulturskapare! Man baxnar över ignoransen hos personerna bakom den så kallade Skuggutredningen och den så kallade tankesmedjan Det osynliga som lanseras i dag. Allt som inte är traditionell s-märkt kulturpolitik, det identifierar det här gänget som brist på politik.

Jag tror faktiskt att jag vet vad som är problemet, och det är just det.

Kulturmänniskorna känner en genuin oro, inte tu tal om saken. De är alla nämligen fixerade vid den kulturpolitiska tanke som slogs fast 1974: att staten inte bara ska komplettera marknaden, utan aktivt utgöra alternativ och motkraft till den kultur som där skapas. De har aldrig upplevt en annan kulturpolitisk tanke än den, och har svårt att föreställa sig att någon sådan kan vara möjlig. Inom den liberala synen på marknaden kan man vidare ofta utläsa åsikten att staten inte ska lägga sig i för mycket, vilket från ett vänsterperspektiv tolkas som avsaknad av kulturpolitik.

Jag känner ett sammanboende par, bägge bildkonstnärer, som utgör ett tydligt exempel. De anser bägge att den gamla kulturpolitiken, från 1974 och framåt, har varit förfelad, och ofta rentav motverkat en livskraftig konstscen. Likväl anser de inte att en borgerlig kulturpolitik vore att föredra – därför att de anser att det är bättre att ha en aktiv kulturpolitik som leder åt helvete än att inte ha någon alls. Jag skojar inte.

Nu betyder dock inte en borgerlig kulturpolitik en avsaknad av kulturpolitik. Det är bara något som de som kallar sig kulturarbetare (vilket uttryck – på vilket sätt är Carl Johan De Geer en arbetare?) fått för sig, därför att de tror att alla som inte röstar på vänsterblocket är nyliberaler. Därav “nu dör konsterna” när Reinfeldt tillsatte sin första kulturminister. Men den moderatledda regeringen har inte avskaffat vare sig välfärdsstat eller högskattesystem – varför skulle de driva en kulturpolitik som tog kål på konstlivet?

Men om det är som jag misstänker – med god grund, för så har det varit med alla andra socialistiska lösningar – att den hittills förda kulturpolitiken har lett till sämre kvalitet och lägre utbud än vi borde fått, så borde det väl vara rimligt att man försökte hitta nya vägar för att skapa mer och bättre kultur. Precis som regeringen arbetar med att skapa större tillgänglighet och högre kvalitet inom exempelvis vården, eller precis som regeringen satsar mer på och gör det lättare att bedriva forskning (både offentligt och privat).

Detta begriper inte de så kallade kulturarbetarna. De jämställer kulturpolitik med socialistisk aktivism. Och därmed anser de att borgerlig kulturpolitik är en självmotsägelse, en omöjlighet.