Claes Arvidsson
Den ryska inmarschen i Georgien har gjort verkligheten tydligare och fått fler att vilja se upp. I onsdags efterlyste folkpartiledaren Jan Björklund en omläggning av den svenska försvarspolitiken. Han menade att de skulle vara fel signal att efter Georgien genomföra de besparingar som ligger i pipeline för försvaret. Björklund uteslöt inte heller att mer pengar skulle behöva skjutas till.
I sitt nyhetsbrev skriver han nu
”I och med vår geografiska närhet till kärnvapenmakten Ryssland är det viktigt att vi inte passiviserar vårt försvar och ser till att vi är beredda den dag som ett direkt hot riktas mot Sverige.
Försvarshögkvarteret redovisade före sommaren en lista på ytterligare förbandsnedläggningar i försvarets organisation. Enligt min mening bör inget av detta nu genomföras.
I dagsläget bör vi istället stanna upp och utvärdera det försvar vi har i dag, och framför allt blicka framåt på det försvar vi vill ha i framtiden. Jag utesluter inte att det kan bli läge att ytterligare stärka försvaret, men det beror också på hur det politiska läget i exempelvis Ryssland utvecklas.”
Det är friskt och fördomsfritt. Men Björklunds utspel har inte fungerat som den väckarklocka inom Alliansen som man hade kunnat hoppas på.
Else-Marie Lindgren, som är kd:s representant i försvarsutskottet, undrar var pengar ska tas ifrån. Centerns man i försvaret Staffan Danielsson förstår inte vad Björklund menar och Sten Tolgfors säger att ”en försvarsminister alltid vill värna så goda villkor som möjligt för försvarsverksamheten”.
Jag har en känsla av att Jan Björklund lär få strida för vår sak när regeringen i morgon träffas på Harpsund för att prata budget. Men det är viktig början att nu en borgerlig partiledare orienterar efter hur den säkerhetspolitiska terrängen har förändrats och inte som de andra efter en gammal finansplan.