Paulina Neuding
JK Göran Lambertz skriver att Centrum för rättvisa har gjort en ”optimistisk” analys angående enskildas rätt till skadestånd på grund av långsam handläggning i domstolarna (SvD 8/8 2008). Men vår analys utgår från det faktum att Högsta domstolen (HD) avgjorde frågan 2005. JK företrädde staten i målet men verkar ha svårt att acceptera att staten förlorade.
Trots HD:s prejudikat hävdar JK att enskilda får nöja sig med skadestånd som ligger ”väl under” den etablerade nivån. JK hänvisar till en dom från Europadomstolen som kom efter HD:s dom.
Men för det första drar JK fel slutsatser av denna senare dom från Europadomstolen, som i själva verket är en bekräftelse av tidigare praxis. Enskilda som drabbas har rätt till skadestånd – vars storlek rimligt nog ska bero på hur länge domstolen har dröjt – och staten ska få incitament att åtgärda problemen.
För det andra: Det går inte att urholka HD:s praxis så att enskilda får ett sämre utfall genom att hänvisa till Europadomstolens praxis. Rättigheterna i Europakonventionen är minimirättigheter och den enskilde har alltid rätt till det mest långtgående skyddet. Det är knappast någon ”optimistisk” analys – det är något som framgår av själva konventionstexten.
Clarence Crafoord
Gunnar Strömmer