Jodå, SVT är precis så stelbent

Plötsligt rasar åter en debatt om Sveriges Television och om hur de anställda vantrivs där inne i företaget. Det är vare sig första eller sista gången, och precis som vanligt fälls ganska hårda omdömen om förändringsmotvilja och sega gubbar.

Jag har jobbat på SVT i några år. Det var kul. På SVT, och på Sveriges Radio där jag också arbetat, finns enormt kunniga människor och en stor vilja att göra angelägen journalistik och kvalitativ underhållning.

Men det finns också en inbyggd tröghet i systemet som kan upplevas som kvävande. En stor del av den yngre arbetskraften går på vikariat och tillfälliga anställningar – vilket i och för sig kan vara vettigt om man kombinerar det med möjligheter att ta sig upp i företaget – och tas inte på allvar av dem som står högre i hierarkin. Många som varit anställda längre tid känner sig märkligt nog också förfördelade, därför att stelheten i byråkratin gör att det är svårt för rätt människa att komma till rätt plats. De anställda är rädda att riskera det lilla som uppnåtts, och stannar hellre kvar missnöjda än drar mot nya mål.

Jag skrev en kolumn om detta i November 2006: ”I övrigt kan jag inte påminna mig att jag sett någon göra karriär.
Ingen av de duktiga unga kvinnor som slavar med nyhetsinslagen, med
exakt samma otrygga projektanställningar och vikariat som i den
kommersiella delen av branschen, kommer uppåt. Och garanterat ingen i
den armé av invandrare som sköter städningen har släppts in i
produktionen.”

Själv lyckades jag spara ihop till ett litet kapital på banken, så att jag hade råd att tacka nej till fortsatt jobb på SVT och leta nytt under några månader. Det var så jag hamnade som ledarskribent på SvD. Men det är ju lätt att säga för någon som inte har skaffat familj eller andra tunga ansvarsposter.

Jag antar att SVT inte vill att all deras personal ska dra därifrån, även om vissa säkert inte såg det som någon förlust att jag lämnade skutan. Det tråkiga för SVT:s ledning är dock att det inte är någon naturlag att företag måste vara så stelbenta. Tvärtom, faktiskt, finns det gott om arbetsplatser där medarbetarna uppmärksammas av ledning och kollegor, där man kan gå från vikarie till avdelningschef på bara några år, och där de anställda ger allt för sig själva, för företaget och för kollegorna. Det är ett sådant företag som SVT måste sträva efter att bli. När självständiga, kreativa och lite lätt galna människor – på ett bra sätt, jag har jobbat med henne – som Elisabet Höglund lämnar företaget är det ett allvarligt symptom.