Ryssarna går inte på disco för fred

Låt oss bygga massor av diskotek. Det föreslog den georgiske presidenten Micheil Saakasjvili med ivrigt instämmande från vår egen Carl Bildt vid en konferens förra året: Det är mycket vunnet om folk rockar loss i stället för att dra runt på gatorna med vapen i hand. På sin blogg skrev Bildt att ”en kväll på diskot är bättre än en kväll med Kalshnikov. Speciellt i Sydossetien.”

Det blev väl aldrig någon riktig fart på dansgolvet, men efter de senaste dagarnas uppblossande strider först i Sydossetien och sedan i Georgien har det satts definitiv slutpunkt för disco för fred. Nu sprids striderna till Abchazien.

Micheil Saakasjvilis sätt att försöka bilägga konflikten med utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien har fått mycket beröm i väst. Men en del av initiativen har varit inbjudningar med armbågen. Likväl har det största hindret för en lösning varit att Ryssland inte har velat ha någon. För president Putin har utbrytarna varit medel för att försöka hålla Georgien på mattan.

Efter ”rosornas revolution” och sedan valet av Saakasjvili till president 2004 har Georgien varit den stora ljuspunkten i Kaukasus. Från att ha varit en härd för maktmissbruk och korruption har Georgien blivit ett annat land. Visst finns det fläckar på Saakasjvilis demokratiska emblem, men det ändrar inte bilden i stort av ett land som kan och vill bli en fullvärdig demokrati.

Västorientering har manifesterats i nära band till USA, liksom av viljan att bli medlem i Nato och EU. Ryssland har dock inte velat acceptera – eller tillåta – att Georgien själv väljer väg, utan betraktar landet som en del av sin inflytandesfär. Och däri ligger egentligen konfliktens kärna. Samtidigt kompliceras den av det maktspel om energiresurser i Kaukasus och Centralasien som pågår också med USA och EU som intressenter.

Det är fortfarande oklart exakt hur striderna startade och det kan inte uteslutas att Saakasjvili efter de senaste tidernas mycket kraftiga ryska provokationer valt att spela ett högt spel. På det finns inte mycket att vinna. Militärt står sig Georgien slätt mot den ryska övermakten och att hoppas på mer än ord av solidaritet från Georgiens vänner är knappast att räkna med.

Inte minst lär EU nu känna av den handlingsrestriktion som det innebär att vara gasberoende av Ryssland. Men det är ändå välkommet att Carl Bildt är så skarp i sin kritik och bland påpekar att det ryska resonemanget om rätten att skydda sina egna medborgare som motiv för interventionen för tankarna till Hitler.

Ryssland har satt in flyg, pansar och markstridskrafter i det uttalade syftet att tvinga Saakasjvili tillbaka till territoriellt status quo. Men samtidigt vill man flytta fram de egna positionerna. Att tandemparet Medvedev/Putin skulle vilja genomföra ett regelrätt anfall för att ta Georgien är inte sannolikt (även om utvecklingen kan få sin egen logik). I stället handlar det om att visa vem som bestämmer, och samtidigt statuera ett exempel för andra som skulle vilja slå in Georgiens väg.

Det jobbas febrilt för att åstadkomma en vapenvila och med en sådan kan förhoppningsvis följa internationell hjälp till de drabbade områdena. Men för att på sikt komma längre än till en ny nedfrysning av konflikten krävs två saker: Georgien måste ge mer till utbrytarrepublikerna, men det räcker inte utan Ryssland måste ge sig.

Georgien har fått sig en läxa. Men har inte också vi fått det? Den att Ryssland med sådan lätthet väljer att ge sig i krig med en grannstat.