Smolket i glaset är inte alkoholen

När min mormor var runt 90 fick hon rejält ont i ben och fötter. I princip berodde värken på någon sorts inledning till kallbrand, vilket åldersdiabetes och åderförkalkning kan leda till om jag förstått saken rätt.

Smärtorna var så stora att sköterskorna på hemmet där hon bodde tyckte att hon borde få morfin. Själva kunde de förstås inte skriva ut, men de meddelade läkaren, som dock vägrade. Anledning? Hon kunde ju utveckla ett beroende.

Vi, hennes anhöriga, försökte förklara att ett beroende vid 90 faktiskt var ett mindre problem än smärtorna, men doktorn vidhöll envist att beroenderisken smällde högre.

Jag tänker på detta när jag hör Ekot rapportera att ”var fjärde pensionär i Stockholm dricker riskabelt mycket, alltså minst tre flaskor vin i veckan för män eller två flaskor för kvinnor”.
Är det verkligen ett problem att någon i sjuttioårsåldern ökar antalet vinglas på ålderns höst?

Nej. Egentligen inte. I alla fall inte om det bara handlar om att ta några glas vin, om så bara för att somna bättre om kvällen. Men smolket i glaset är inte alkoholen i sig, utan de sorgliga anledningarna till varför många pensionärer dricker. De är ensamma. Särskilt äldre män dricker destruktivt, enligt de intervjuade representanterna för öppenvård och missbruksenheter runtom i landet.

Frågan är dock hur man löser ett sådant problem? Hur gör vi med ensamheten?