Varför är alla socialliberaler?

Om detta vore en sedelärande historia vore den helt förfelad, moraliskt sett. I går stal nämligen Ledarbloggen ett uttalande från en mejlkonversation utan att fråga om lov först, och publicerade för att ge lite bränsle i frågan om socialliberalismens inneboende sossighet.

Men tydligen premieras sådant beteende, för nu har Johan Ingerö på sin blogg fyllt ut sin analys med mer tänkvärdheter och talande exempel. Inlägget bör läsas i sin helhet, men här är ett kort citat:

”De som uttryckligen kallar sig socialliberaler gör det för att demonstrera ett annat förhållningssätt än de som enbart kallar sig liberaler eller folkpartister. Men i sak behöver inte skillnaderna vara så enormt stora.

Därmed
är vi tillbaka vid mitt första citat; att socialliberalismen inte är en
ideologi och att den dessutom kommit att prägla hela det politiska
samtalet i Sverige – med komplett urvattning som följd.

Jag har inga
problem med att placera såväl Mona Sahlin som Fredrik Reinfeldt inom socialliberalismens gräns. Även Maria Wetterstrand, Göran Hägglund, Maud Olofsson och naturligtvis fp-ledaren Jan Björklund platsar.

Jag vill till och med gå så långt som att säga att det inom vänsterpartiet finns tämligen socialliberala krafter, exempelvis Alice Åström, Johan Lönnroth, Per Rosengren och Lars Bäckström.

Hur är då detta möjligt? Helt enkelt genom socialliberalismens förfärande brist på ideologiskt ramverk.”