Trevande förslag från MUF

Det är trevligt när politiska ungdomsorganisationer tar sig tid att tänka till. Moderata ungdomsförbundet, MUF, har idag släppt en rapport som tar sikte på problemet med bristande rättsskydd på arbetsmarknaden för den som väljer att stå utanför arbetstagarorganisationen.

Rapporten sätter fingret på en intressant fråga: hur ska en anställd, som oftast inte har medel för att driva en process mot ett företag på egen hand, få tillgång till de rättsmedel man enligt lag har rätt till? I den svenska arbetsmarknadsmodellen har detta lösts genom medlemskap i arbetstagarorganisation, som fungerar som försäkringslösning för den enskide. I händelse av tvist har facket medel och kompetens att företräda arbetstagaren.

Men många, särskilt unga, vill av olika anledningar inte vara med i facket. Lösningen för MUF är inte heller att fler unga borde gå med i facket (även om en mer entreprenöriell lösning för de som är missnöjda med befintliga fackförbund kanske vore att starta ett nytt).

Nej, de lösningar MUF föreslår i rapporten – utöver att uppmana unga att se till att få tydliga avtal på arbetsplatsen, och att ha sparpengar inför ett eventuellt inkomstbortfall – går ut på att staten borde stå kostnaden för rättsskyddet, likt i konsument- eller diskrimineringsfall. Ett ombudsmannaämbete, ett förenklat förfarande i underrätter, bestämmelser om maxtid för handläggning och/eller ett ”civilt organ” i likhet med ARN ska underlätta för anställda som inte är fackanslutna i arbetstvister.

Att skjuta över både ansvar och kostnad för rättsliga tvister från facken till staten på detta sätt skulle försvaga facken, samtidigt som ett avsteg görs från ”Saltsjöbadsandan” om att det är parterna, inte staten, som bör reglera förhållandena på arbetsmarknaden i så stor utsträckning som möjligt. Måhända är det det MUF vill. Men det skulle samtidigt skapa en situation där kostnaden för att föra rättslig process för arbetsgivarsidan skulle bäras av den själv, men för arbetstagaren bäras av någon annan, nämligen skattebetalarna. Det riskerar att skapa en moral hazard-situation, där det är gynnsamt för arbetstagaren men inte för arbetsgivaren att gå till domstol. Det erkänns i rapporten att det finns risk att ett sådant läge skulle uppkomma. Däremot erkänns inte att det vore att ytterligare genom lag tippa arbetsmarknadsreglerna till arbetstagarnas fördel – något MUF i alla fall tidigare varit kritiskt mot.

Förslagen i rapporten, om än försiktigt formulerade och trevande, är lite för detaljerade för att kunna passas in i det nuvarande arbetsmarknadssystemet. Även andra uttalanden i rapporten – som att telemarketingbranschen kännetecknas av att ”långtifrån alla arbetsgivare bedriver en seriös verksamhet”, eller att ”negativ uppmärksamhet i media” kan ersätta rättsligt bindande avgöranden – verkar vila på rätt instabil grund.

Rapporten öppnar ändock för en fortsatt diskussion om ett angeläget ämne, och ger nytänkande infallsvinklar. Det är alltid något.