Socialliberaler och sossar

Sylvia Asklöf Fortell på Blekinge Läns Tidning ägnar en krönika åt att försöka försvara socialliberalismen mot det frontalangrepp som levererades av Elise Claeson i måndagens SvD.

”Att vara socialliberal är att vara sosse” skrev Claeson polemiskt, vilket får Asklöf Fortell att rädas för splittring i de borgerliga leden:

”Borgerligheten kommer aldrig komma någon vart om vi inte inser och
bejakar alla de schatteringar som finns i vårt läger. Borgerliga
anhängare har ett minst lika brett åsiktsspektrum som det socialistiska
lägret – och så måste det få vara. Den som börjar peka ut svikare och
svartfötter, som hon anser att socialliberalerna är, har hamnat på
djupt vatten.”

Men är det inte just en värdedebatt vi vill ha? Jo, förstås. Och då måste man väl kunna säga att vissa värden är bättre än andra? Ledarbloggen ska sova på saken och återkomma.

Ledarbloggen kan dock just nu inte undanhålla publiken från tidigare folkpartisten Johan Ingerös analys av socialliberalismen, hämtad från en debatt i smarta mejllistan 1976 i veckan:

”Du misstolkar socialliberalismen.

Poängen är att den inte är en ideologi. Den är ett förhållningssätt. Eftersom man aldrig på förhand vet om socialliberalen hamnar på den sociala eller liberala halvan går det inte att definiera honom/henne. Det kan bli en radikal valfrihetsreform inom pensionssystemet i kombinatipon med rökförbud på krogen. Det kan också bli statliga monopol i kombination med grönt ljus för att röka var som helst. Det går inte att gissa i förväg.

Socialliberalen strävar efter konsensuslösningar i det politiska mittfältet eftersom kanterna per definition ses som osmakliga. Socialliberalismen är därmed ett meskonservativt förhållningssätt gentemot det politiska samtalet, en kartong med politisk mellanmjölk som nästan, men inte riktigt, hunnit surna.”