Brandmannen som yttre hot

Att arbeta med människor. Det brukade vara något som folk framhöll som roligt och utmanande. Det senare stämmer möjligen fortfarande, men särskilt kul verkar det faktiskt inte vara längre.

Ekot rapporterar i dag att även om Arbetsmiljöverket får in färre anmälningar om hot och våld på jobbet så är minskningen inte något som stämmer överens med fackförbundens verklighetsuppfattning. Djurskyddsinspektörer, brandmän, kommun- och landstingsanställda, vakter – alla får de sin beskärda del av medborgarens uppdämda ilska. Ibland i form av hot och våld, ibland i form av ett regn av grönsaker.

Oavsett vilket är det förstås oacceptabelt, men det räcker inte att avfärda tendenserna som tecken på någon sorts tilltagande ”huliganism” i största allmänhet.

För vad det handlar om är förstås makt och maktlöshet. Samtliga av ovan nämnda yrken har någon sorts möjlighet att utöva makt över andras liv och vardag. Gemensamt är att de i någon mening företräder samhället i stort.

Släckta bränder och värnade djur borde uppfattas som goda delar av samhällsväven, men både bonden på gården och kidsen i Rosengård är alltså allt mer benägna att se ett ansiktslöst ”yttre hot” när djurskyddsinspektören eller brandbilen närmar sig.

Uppenbarligen känner många människor att de är så bankrutta på egenmakt att även en kommunanställd tjänsteman provocerar dem till handgripligheter. När människor slutar se kopplingen mellan individen och de sociala sammanhangen har vi ett stort problem på halsen.