Inte trovärdigt att ha betalt

– Det är inte trovärdigt med personer som har betalt.

Från europaparlamentarikern Inger Segelströms (s) läppar faller ett citat av rang. Själv har hon 53 000 i månaden, i enlighet med riksdagslönens senaste höjning. Vad det gör med hennes trovärdighet kan man undra.

Vad Segelström pratar om är, lite mer specifikt, de olika lobbyister och intressegrupper som tar kontakt med henne i Bryssel. Själv vill hon helst inte träffa betalda lobbyister över huvud taget men ibland står de besvärligt nog vid dörren och pockar på uppmärksamhet.

Parlamentskollegan Jens Holm (v) fyller i resonemanget och förklarar att det faktiskt vore mycket bättre om fler lobbade i egen sak och företrädde ”sig själva”.

Det är klart. Personlig kontakt är förstås mysigare. Men vad Jens Holm glömmer bort är att den som vill göra sin röst hörd kanske inte alltid har tid att göra det. Och vad Inger Segelström glömmer är att de engagerade frivilligverksamheter som kontaktar henne oftast också har en lön, om än den inte kommer från industrier av traditionellt snitt.

Både Holm och Segelström vill skärpa upp reglerna för lobbyismen i Bryssel, genom att ha en mer detaljerad registrering av aktörerna. Visst. En mindre aktör har inte resurser i närheten av storföretagens, men det måste också vara parlamentarikerns uppgift att förhålla sig till detta i sin omvärldsbevakning. Christofer Fjellner (m) fattar baletten bättre.

– Föreställningen om att lagstiftare ska sitta i en ostkupa och stifta lagar är inte bra. I Sverige har vi en föreställning om att i Sverige så har vi ingen lobbying och inga lobbymöten. Men vad vi har i stället är ju intresseorganisationer som ”uppvaktar” och det är ju egentligen samma sak.

Fjellner förklarar vidare att det för honom är en självklar del av uppdraget att lyssna på, men också klara av att balansera de olika intressen som stöter på. Samt även att själv, aktivt, söka upp de grupper som kanske inte själva hör av sig. Att veta att Volvo lär höra av sig oftare än Fältbiologerna och kanske just därför slå de senare en signal på eget bevåg emellanåt.

Han pekar också på riskerna med en alltför tillkrånglad registrering av lobbyorganisationerna – krånglet skulle drabba de mindre resursstarka aktörerna mest. För storindustrierna är det en smal sak att låta någon hantera byråkratin förenad med att bevaka sina intressen. För en vanlig svensk kommun är det inte lika lätt, vilket vore ett allvarligt problem om man betänker att 70-80 procent av de beslut som fattas i EU påverkar framför allt våra kommuner.

När det är dags för frågestund begär en småföretagare i publiken ordet.

– Jag kan inte vara i Bryssel och lobba själv så jag använder mig av betalda lobbyister, men Inger och Jens säger här att de stänger ju dörren för dem. Måste jag själv vara i Bryssel för att nå er med mina synpunkter?

Både Holm och Segelström har en strålande lösning:

– Kom till Stockholm när vi är där. Passa på då.

Efter en stund inser Holm det orimliga i denna hållning och förtydligar sig själv.

– Man lyssnar mer på någon som kommer direkt ur myllan.

Som så ofta styr romantiken vänstern. Att en svensk småföretagare kanske inte har tid för att möta eu-parlamentariker varken i Bryssel eller Stockholm blir på något vis underordnat viljan att scenariot ska kännas genuint. Ur myllan.

Som välbetald parlamentariker borde man klara av att släppa taget om romantiken en stund och helt enkelt lyssna på de EU-medborgare som bemödar sig att ta kontakt för att framföra en synpunkt – oavsett om det görs personligen eller via en anställd.